Ticket to Paradise 2022

George Clooney och Julia Roberts tillsammans igen! Över 20 år sedan vi för första gången såg dem som filmpar i ”Ocean’s Eleven”. Här spelar de byggchefen David och galleristen Georgia, ett skilt par som älskar att hata varandra. Men när deras 25-åriga - vuxna - dotter (Kaitlyn Dever) efter semester på Bali bestämmer sig för att stanna där och gifta sig så åker ex-paret dit för att stoppa henne. Inte genom konversation utan lögner och manipulation. Årets föräldrar, är de inte.

 

Denna dammiga, gammalmodiga premiss hade eventuellt kunnat fungera i den lättsamma romcom-formen, speciellt med det starka radarparet i huvudrollerna, om det var roligt. Det är det tyvärr inte. De få dråpliga slapstick-situationerna är som hämtade ur en billig sitcom. I övrigt väntas vi skratta åt att Clooney och Roberts ständigt bråkar och kastar syrliga - men knappast vitsiga - giftigheter på varandra.

 

Det är överdos av familjära ingredienser - bröllop som ska stoppas, föräldern som startar krig med blivande svärsonen, exotisk ömiljö, kulturkrockar, skilda föräldrar som återfinner gnistan, etc. Ska man laga soppa på gamla ingredienser behövs åtminstone någon extra krydda men här verkar man helt ha förlitat sig på stjärnglansen från huvudrollsinnehavarna men de kan tyvärr inte rädda ett fattigt manus och speciellt sina osympatiska, irriterande karaktärer.

 

Det enda de lyckas rädda är filmen från sämre betyg. För de har förutom sin påtagliga talang fortfarande fin kemi och komisk tajming. Deras käbbel är stundtals småkul och det är svårt att inte dra på smilbanden när de dyngraka spelar ölpingis och dansar till 1990-talsmusik. 20 år efter första ”Ocean’s”-filmen lyckas de fortfarande övertyga oss att det finns en gnista emellan, även med ett halvdant manus i handen.

 

Annars är det som bäst småfnissigt men oftast meningslöst. Det är kul att se Dever och Billie Lourd, här som hennes stökiga bästis, återförenas från ”Booksmart” men också en påminnelse om vilket roligare manus (och mer välskrivna rollfigurer) den filmen hade. Indonesiska Maxime Bouttier som svärsonen med ett hjärta av guld är tillräckligt tvålfager för att säkert fånga uppmärksamheten från mindre kräsen publik men är i övrigt så pass trist att man ofta frågar sig vad allt ståhej kommer ifrån.

 

Det går såklart inte att hata en sådan här film, speciellt när vi bjuds på Roberts smittande skratt som används alltför sällan på film nuförtiden. Men när vi vet att Oscarsvinnarna från ”Erin Brokovich” och ”Syriana” kan bättre än en romcom som hör hemma på 1990-talet så blir det en besvikelse. Å andra sidan kanske man inte heller skulle tackat nej till en fet lönecheck i kombination med att hänga med polaren på en strand i Australien (där filmen spelades in).