Tiden som finns kvar 2005

Vad skulle du göra om du fick veta att du fått cancer, och bara har månader kvar att leva? Det är frågan som François Ozon indirekt ställer oss via dramat ”Tiden som finns kvar”.

Romain är en ung man med livet framför sig. Hans jobb som modefotograf tar honom till exotiska platser världen över, han har en kärleksfull familj och en söt pojkvän där hemma som alltid finns där för honom. Dödsdomen han får av sin läkare förändrar allt. Det visar sig att Romain har en elakartad tumör, och hur länge det dröjer innan den tar hans liv är ovisst. Det kan röra sig om ett år, det kan vara en månad. Romain vägrar att strålbehandlas för att inte mista sin värdighet för något som med största sannolikhet ändå är dömt att misslyckas.

Det är en svår situation att sätta sig in i, och omöjligt att säga hur man själv skulle agera. Det som skiljer oss från varann och identifierar oss som människor är de val vi gör. Romain väljer att inte berätta för sina närmaste om sin sjukdom. Istället vänder han dem ryggen, han ställer till med bråk vid middagsbordet hos föräldrarna och kickar därefter ut sambon. Han tar semester från jobbet och gör en okänd kvinna på tjocken. Han tar avstånd från människor han bryr sig om, och till en början hade jag mycket svårt att överhuvudtaget tycka om den här karaktären, som enligt mig beter sig som en idiot. Men vem kan döma honom? Det som känns fel för en människa kan vara precis det rätta för en annan.

Ozon och otroligt duktige Melvil Poupaud skapar tillsammans en fascinerande mänsklig karaktär, en sån där som felar, fegar och irriterar sin omgivning, men som också har förmågan att älska, visa omtanke och uppskatta det goda i livet. Under filmens gång får vi följa Romain på en känslomässig resa, där de tillfälliga medpassagerarna – hans mormor, pappa, pojkvän, syster med flera – ständigt ger oss nya ledtrådar till vad som pågår där uppe under de korpsvarta lockarna. Poupaud har en svår roll att hantera, men känns övertygande och känslouttrycken han med så enkla medel förmedlar går inte att ta miste på.

Samtidigt går det inte att undvika att ett sådant jobbigt ämne som filmen berör erbjuder oanade möjligheter för en filmskapare. I fel händer kan det bli hur sliskigt och överdrivet sentimentalt som helst, i rätt händer finns det däremot inga gränser för vilken gripande och stark film man kan göra. François Ozons händer, trots att de tillhör en av Frankrikes största regissörer, känns i det här fallet varken rätt eller fel – deras ägare lyckas helt enkelt inte beröra eller inge några direkta känslor mer än en lätt förvirring och en aning av besvikelse när eftertexterna dyker upp.

Är du ett fan av välspelad fransk drama i allmänhet eller herr Ozon i synnerhet så ger filmen två hyfsade timmar i biostolen, men du lär glömma den lika fort. Själv satt jag mest och undrade om alla snoppar, bröst och sexscener, kanske mer närgångna än vad man önskar, verkligen var nödvändiga, istället för att ägna mig åt att analysera vår mystiske filur till huvudfigur.

Alla har vi olika sätt att handskas med svåra besked, därmed finns det tusentals potentiella historier att berätta med ”tiden som är kvar” som tema. Att Romains historia skulle vara den ultimata att göra film av, det har jag svårt att tro.