Tigern och snön 2005

Under det sena 90-talet visades ”Livet är underbart” på svenska biografer. Filmen var regisserad av Roberto Benigni, som också spelade huvudrollen som den förvirrade fadern fängslad med sin son i ett tyskt fångläger i Italien på 30-talet. Resultatet blev tårdrypande vackert. Kanske passade den inte alla i smaken, men där fanns en värme och mänsklighet som togs emot med öppna hjärtan. På sitt sätt var den oemotståndlig. Nu, flera år senare (och 60 år efter andra världskriget), ett nytt krig, och en ny film som med samma medel propagerar för freden. I en vacker scen, under Bagdads rakethimmel – ”världens kudde” med alla sina stjärnor – står byggandet av Babolns torn som symbol för en maktlystnad som aldrig ger sig: ”sen de försökte röra himlen förstår vi inte varandra.”

Alltså, ”Tigern och snön” utspelar sig delvis i Irak, men annars ”hemma”; i ett solskens Rom. Där fumlar Benignis Attilio omkring. Han hämtar barnen, kör dem till skolan, råkar lägga ifrån sig sin kavaj, men letar reda på den för att sekunden senare råka förlägga något annat. Men inte bryr sig Atillio, han är ju inte klumpig, bara en väldigt fysisk och uttrycksfull dagdrömmare vars tankeutrymme upptas av den vackra Vittoria, spelad av Nicoletta Braschi (från bl.a. ”Mystery Train”). Han drömmer om henne dag som natt, och när hon i jobbet skadas under ett bombattentat i Irak skyr den fumlige poeten och älskaren inga som helst medel för att bege sig dit och rädda henne. En riktig prins. I en riktig saga. Formen är just så, sagolik, och med en Benigni som sprudlande uttrycksfullt gestaltar en karaktär som vill så mycket att han snubblar på sig själv, sina ord och åtaganden.

Men när den oskuldsfulla sagovärlden denna gång möter det krigshärjade Irak, är det svårt att komma ifrån att kriget ligger så nära. Lidandet pågår just nu, i denna skrivandets stund. Filmen är i det avseendet obekväm, jag upplever den faktiskt som respektlös. Atillio utger sig för att vara läkare för att komma ombord på ett undsättningsflygplan med hjälparbetare. Och väl i Irak springer han bland brinnande bilar, bomber och skräckslagna människor som om de vore slalomportar. Allt för att rädda sin käraste. Och det är så litet i jämförelse; där kommer han, vad bryr jag mig, titta på alla människor runt omkring dig istället!

Denna slalomåkare spelas alltså av Roberot Benigni, som kan vara en enasående skådespelare och komiker. Jim Jarmusch ”Down By Law” (1984) är ett ypperligt exempel. Stilen är alltid raffinerad; hans kroppsuttryck och rappa röst har gett många karaktärer ett alldeles särskilt liv. Men beorende på den andra energin, vilka motpoler (alternativt motspelare) som finns, kan Benigni snuva sig på sin talang. Och istället för motpoler är det i ”Tigern och snön” lite för ofta poetiskt överflödigt; de fantasifulla inslagen och sagoberättelsen i sig, och just Benignis uttryck, ger ibland mer än vad som tåls. Tankegångarna, både stilmässigt och berättarmässigt, blir lite väl lätta att följa och emellanåt smyger sig förutsägbarheten fram bakom hörnet. Men inte alltid, överlag är filmen underhållande, det är viktigt att nämna, och många scener är både roliga och vackra.

”Tigern och snön” är slående lik ”Livet är underbart”. I sin oskuldsfulla ton slår de ur underläge och propagerar för fred, och i grunden är det samma historia om kärlek. Den är charmig och politisk, varm och fantasifull, lättsam och allvarlig. Men denna gång med en ton en oktav för högt. Och i en miljö som skildras väl skyndsamt.