Tigertail 2020

Alan Yang har under senare år kommit att bli en av de starkare rösterna bakom kulisserna i Hollywood. Tillsammans med parhästar som Kumail Nanjiani och Aziz Ansari har han haft fingret i flera storsäljande grytor, och bland annat skrivit och producerat "Parks and Recreation" och "Master of None".

 

Med Netflix-filmen ”Tigertail” regisserar han sin filmdebut. Det är en kort, stillsam och kontemplativ affär om den amerikanska invandrarupplevelsen för en taiwanesisk far som blickar tillbaka på livet som kunde varit.

Skådespelaren Tzi Ma spelar huvudrollen här. Han beskriver sig själv på sin Twitter-profil som ”Hollywood's go to asian father”, ett fack han inte direkt bryter ut från med den här filmen, men han är väldigt bra i ett plågsamt och internt spelat uppträdande. Han är bortom sina bästa år, skild och har en minst sagt ansträngd relation till sin dotter. Motsatt detta ser vi den yngre versionen av Pin-Jui, fortfarande kvar i hemlandet Taiwan, spelad av Hong-Chi Lee. Genom filmens gång klipper vi fram och tillbaka mellan de två och vi inser hastigt att den äldre insett att livet kanske kunde sett bättre ut om han stannat kvar i hemlandet med sin första kärlek.

Det märks att det här är en personlig berättelse för Yang och det hela visar sig vara en tunn slöja för hans egen familjeberättelse. Den äldre versionen av Pin-Jui är som kanske förstått inte målad med de mest smickrande färgerna, han är tyst och sträng med högra krav. Men oavsett hur föga smickrande färgbrädet ser ut så är det i alla fall nyanserande färger som används, detta tack vare tillbakablickarna vi får till hans yngre mer glada dagar.

Relationen till dottern, som han börjar se för mycket av sig själv i, är den emotionella grunden i filmen. Det enda både hon och vi vill är att fadern ska öppna upp sig och visa sina känslor. Något som han i unga dagar blivit upplärd att inte göra, det sitter i benmärgen. Stereotypen av den stränge asiatiske fadern som setts genom flera berättelser innan detta är det som verkligen utmanas i denna film, i slutändan så har den kanske inte helt brutits upp men vi börjar se krackeleringar fasaden.

Yangs tidigare produktioner har alla präglats av genomgående humor som bryter mot det tunga dramat, så är inte fallet i ”Tigertail”. Det här är en otroligt seriös berättelse utan mycket rum för skojigheter, och även fast den gränsar till lite för seriös för sitt eget bästa så klickar allt ändå i slutändan. Han gör ett väldigt bra jobb med regin här, och filmen är kort på en och en halv timmes lång speltid. Det är många återkommande bilder som visuellt berättar om livets många upprepningar, allt rullar på och man hinner inte riktigt tänka efter exakt vad som går miste. De taiwanesiska fälten är böljande och fina medans den amerikanska drömmen kanske inte riktigt är så drömsk som först trott.

Jag hade absolut önskat lite mer ur den här berättelsen än vad jag i slutändan fick. ”Master of None” är för mig bland det bästa som producerats under 10-talet, det var verkligen en serie med riktig slagkraft. ”Tigertail” når inte närheten av den storheten, men det är ett bra småskaligt drama. Ett drama som inte nödvändigtvis revolutionerar, men filmen berättar det den vill på ett sätt som jag tror kan vara viktigt för många.