Till havet 2010

5-årige Natan bor med sin mamma i Italien, men ska åka och hälsa på sin pappa Jorge som bor i Mexiko vid det stora korallrevet Banco Chinchorro. Vi får följa med under Natans vistelse, hur han och pappan kommer varandra närmare och hur de utforskar havet tillsammans. Jorges pappa finns också med och vi får se tre generationer män som tar sig an havet.

"Till havet" är så dokumentärlik i sin form att jag först mot slutet kommer ihåg att det faktiskt är en spelfilm. Pappan och sonen spelar dessutom sig själva vilket ytterligare ökar den dokumentära framtoningen.

Regissören Pedro González-Rubio vill lyfta fram den miljöförstöring som pågår i turismens spår i hans älskade Mexiko. Turismens baksidor, som rubbade ekosystem och utrotade arter är dock inget som syns i filmen utan det här är verkligen bara en hyllning till havet och naturen. I mer än halva filmen fångar de fisk på olika sätt, vilket är häftigt att se, men lite långtråkigt i längden.

Man vill gärna komma huvudpersonerna närmare och få veta vad de tänker och känner, vilket inte riktigt är fallet. Vad hände mellan Jorge och Natans mamma Roberta? Hur känner Jorge kring att sonen bor på andra sidan jordklotet? Nog ser man att det finns en stark kärlek mellan far och son, men vi får ändå inte lära känna dem.

En del av filmen handlar om kontraster, särskilt mellan storstaden Rom och det lilla mexikanska huset som står på pålar i vattnet. Natan är tillräckligt liten för att snabbt anpassa sig till nya förhållanden, men det är ganska gulligt när han funderar på hur fisken kommer på matbordet i Italien. Där är den "redan köpt" till skillnad mot livet hos pappan där man själv fångar sin fisk.

"Till havet" ger oss en hel del fantastiska naturbilder, som krokodilen som bor under huset och fågeln Blanquita som blir Natans nya bästa kompis. Det är fint, men blir för utdraget och segt efter ett tag. Filmen hade tjänat på att satsa mer på att lyfta fram relationen mellan Natan och Jorge och att verkligen låta oss komma dem nära och få veta vilka de är. Nu hålls vi på avstånd och får istället en bildligt tilltalande film, som inte säger så mycket. Möjligtvis får den mig att längta till ett paradis i Mexiko och äta grillad fisk.