Till månen och tillbaka 2020

Det har gått ett par år efter att hennes mamma gick bort, men Fei Fei (Cathy Ang) kämpar fortfarande med känslor kring ensamhet och håller krampande hårt i sin starka relation till sin pappa (John Cho). Han i sin tur försöker gå vidare, och skakar om i Fei Feis värld när han introducerar hennes för en ny flickvän (Sandra Oh). Värre blir dessutom när det visar sig att med den nya kvinnan kommer det en störig lillebror på köpet.

När den potentiella mamman även verkar skeptisk till realismen i historien om mångudinnan Chang’e, brister det för Fei Fei. Inte nog med att ha förlorat sin mamma, nu verkar hon förlora även det som hon tror på. Historien om Chang’e var hennes sista koppling till sin mamma, då hennes finaste minnen kommer från när hela familjen åt månkakor, pratade om sagoäventyret om mångudinnan, och firade den lyckobringande månfestivalen.

Tillsammans med vad som måste vara den animerade världens sötaste kanin, tar Fei Fei saken i egna händer och bygger helt sonika en rymdraket för att överbevisa skepsisen. Efter många tester och explosioner bär det äntligen iväg – mot månen!

Den sällsamma och väna sakurablomstrande hemmiljön är en skarp kontrast till det nya fantasilivet på självaste månen. Logiken säger att miljön där ska vara kal, tyst och i gråskala, men det kan knappast vara längre ifrån sanningen. Det som möter den oväntade kvartetten bestående av två barn, en groda och en kanin – är inte mindre än blinkade ljus, dansande månkakor och en divig Chang’e i egen hög person.

Netflixs filmäventyr ger sig in på konkurrenten Disneys planhalva, vilket syns på flera sätt. De härliga och snabba färgerna ser vi ofta i disneyvärlden, medan de tyngre ämnena om döden och övergivenhet har blivit något av Pixars specialitet. Regissören Glen Keane kommer även färskt ifrån jobbet som animatör på just Disney. Kanske börjar det tuggas i kanterna på musseöronens monopol – för animeringen i ”Till månen och tillbaka” är helt enkelt magnifik.

Filmens centrala bakgrundshistoria, legenden och Chang’e, är en vida spridd historia spunnen ur kinesisk kultur. Legenden skiljer sig givetvis åt både i mängden av versioner och på grund av ett mer vuxet material, men ”Till månen och tillbaka” har ändå inkorporerat små komponenter här och där som exempelvis symboliken av en groda och en kanin. Att filmen också släpps lagom till den verkliga månfestivalen i Kina, ger extra genuinitet och en härlig realism till en genre som animation som ofta passeras som ”barnfilm”.

Samtliga röster bakom de animerade karaktärerna är av asiatiskt ursprung. Fei Feis styvmamma röstskådespelas av Sandra Oh, som nått framgångar med ”Killing Eve” och ”Grey’s Anatomy”. Oh har vid ett flertal tillfällen tryckt på vikten av asiatisk representation på film och speciellt i animerad film – för att barn ska växa upp med dockor och karaktärer de kan identifiera sig i. ”Till månen och tillbaka” lyfter vackert fram den kinesiska kulturen, och jag kan se framför mig många unga flickor och pojkar över hela världen som exalterat kommer att ta emot den med öppna armar.

”Till månen och tillbaka” sprudlar av färger, glädje, och fina moment. Men den tappar också fart i mitten och snurrar in sig i sin egen röra av sidokaraktärer som egentligen inte tillför någonting. Jag hade gärna sett mer av den den kärleksfullt gnabbande släkten som vi inleddes med, och tonat ner det trippiga neonljuset och sockersöta till en enklare variant.