Tillbaka till framtiden 1985

Året är 1985 och tonåringen Marty McFly (Michael J. Fox) handskas med allt som varje tonåring får handskas med; tjatande lärare, föräldrar som inte förstår honom och den första sprudlande kärleken. Den mest stabila pelaren han har i sitt liv är ironiskt nog kanske den mest instabila och excentriska personen, professor Emmett ”Doc” Brown (Christopher Lloyd). Trots åldersskillnaden är de mycket goda vänner, och Marty gillar att ta del av Docs skruvade experiment och uppfinningar. De allra flesta av dem har varit obetydliga eller rent av misslyckade, så det är med viss skepticism som Marty beger sig ut till en stängd galleria för att bevittna den senaste innovationen. 





Den här gången är det dock annorlunda, då den galne professorn faktiskt har lyckats konstruera en fungerande tidsmaskin, en ombyggd och plutoniumdriven DMC DeLorean. Dessvärre går saker och ting inte som planerat under testfasen, och istället för Doc är det Marty som skickas 30 år tillbaka i tiden. Med brist på både plutonium och kunskap om maskineriet strandas han i 1955 års Hill Valley, där han måste leta reda på den yngre versionen av Doc och förklara sin minst sagt prekära situation. På väg dit förvärras allt ytterligare ett steg när han av en slump interagerar med både sin mamma och pappa, något som alla som sett en film om tidsresande vet är en väldigt dålig idé. Inte nog med att han desperat vill ta sig hem till sitt 1985, han måste också ställa allt till rätta innan han återvänder för att inte radera sin egen existens. Kampen mot klockan – bokstavligen – kan börja. 



Filmen öppnar med en ljuvlig titelsekvens bestående av en snygg kameraåkning i Docs lya, fylld till bredden med både klockor och fiffiga apparater som han uppfunnit. Sen kliver Marty in genom dörren, Huey Lewis ”The Power of Love” börjar spelas, plattan trycks ner i mattan och lyfts inte därifrån förrän eftertexterna rullar. Som en hormonstinn tonåring går filmen fram i oerhört tempo och blandar sömlöst action, äventyr och komedi. Lättsamheten är verkligen påtaglig och de underbart sköna ögonblicken avlöser varandra som på löpande band, men trots avsaknaden av svärta finns det gott om allvar, intelligens och djup.  



“I don't want to talk about time travel because if we start talking about it then we're going to be here all day, making diagrams with straws” säger Bruce Willis i 2012 års ”Looper”, och han har helt rätt. Filmer som hanterar detta volatila koncept kan lätt slå knutar på sig själva om mekaniken och expositionen blir för komplex. Detta är dock en fälla som Zemeckis & co med säker hand styr sig ifrån, då de vänder det till sin fördel. Humorn föds nämligen ur tidsresekonceptet och det skojas friskt kring de kulturkrockar som skulle uppstå om en tonåring från 80-talet landar i 50-talet. Mycket händer i världen på 30 år och ja, år 1955 hade det varit helt otänkbart att den karismatiska skådespelaren Ronald Reagan en dag skulle hamna på presidentposten. Det leks också mycket med tanken på att möta de yngre versionerna av ens föräldrar, ett hisnande scenario som resulterar i många tankeväckande sekvenser.

Så här nästan 30 år efter filmens premiär är det helt omöjligt att föreställa sig någon annan än Michael J. Fox i huvudrollen (de relativt nyligen släppta provfilmningarna med Eric Stoltz är nästan orättvist skrattretande), då han är som klippt och skuren för den. Hur han glider fram på sin breda skateboard, hur han sportar sin dunväst – eller flytväst som den kallas på 50-talet – och hur han utbrister ”holy shit!” stup i kvarten, allt passar utmärkt och förenas i en karaktär som man inte kan annat än älska. Samma kan man säga om Christopher Lloyd, vars repliklevereranser är så ohyggligt snabba att man inte hinner inse briljansen i dem förrän han hävt ur sig tre nya. Sen ser vi också den mytomspunna karaktärsskådespelaren Crispin Glover i rollen som pappa George McFly, och glädjemätaren slår i taket så fort han är i bild.



Att de får ett sylvasst och ekonomiskt manus – skrivet av Zemeckis och Bob Gale – att jobba med gör inte saken sämre heller. Inte en enda replik eller del av handlingen känns överflödig, utan man har verkligen skalat ner narrativet till det essentiella, det som verkligen betyder något och för storyn framåt. Insatserna är konstant skyhöga, spänningen löjligt svettig och man är fullständigt investerad i karaktärernas öden. Specialeffekterna och det visuella är också fenomenalt och håller än idag, men det är det mänskliga som står i centrum. Filmen har helt enkelt inte några dalar, utan lyckas bibehålla sin oerhörda kvalitet rakt igenom samtidigt som den dramaturgiskt stegrar mot en final som aldrig slutar att imponera.





Det allra bästa med ”Tillbaka till framtiden” är något lite mer abstrakt, nämligen känslan och tonen i filmen som fullkomligt osar underbart 80-tal. På bara drygt två timmars tid upplever man allt det som förknippas med detta färgstarka årtionde; stilen, musiken, interaktionerna, kläderna, samhällsfrågorna, tekniken och mentaliteten. Man känner också av starka influenser från Spielberg och hans Amblin Entertainment, vars verk alltid präglas av en särskild förundran och magi som leder en tillbaka till sitt yngre själv. Allt detta faller på plats i en av de bästa äventyrsfilmerna genom tiderna, med en brinnande energi som aldrig tycks ta slut.