Tillbaka till framtiden del II 1989

Filmen tar vid exakt där den förra slutade och vetenskapsmannen Emmett ”Doc” Brown (Christopher Lloyd), Marty McFly (Michael J. Fox) och hans flickvän Jennifer Parker (Elisabeth Shue, som tar över efter Claudia Wells i första filmen) befinner sig i den mytomspunna – nu flygande – DeLorean-tidsmaskinen på väg till år 2015. Vid en tidigare resa har Doc fått reda på att Martys och Jennifers son hamnar i fängelse det året, något som givetvis måste förhindras till varje pris. 



Precis som i föregångaren är det dock inte helt enkelt att förändra framtiden, särskilt inte när småskurken Biff (Thomas F. Wilson) lånar deras tidsmaskin och lämnar över en bok fylld med framtida sportresultat till sitt yngre själv. Katastrofen är ett faktum, och våra skruvade hjältar måste ta sig tillbaka till 1955 för att ställa allt till rätta igen och förhindra att deras älskade 1985 förvandlas till en tragisk dystopi med en korrupt och stenrik Biff i hög maktposition. Samtidigt måste de hålla sig undan från sig själva, som är där samtidigt i första filmens tidslinje. Insatserna är återigen enorma, och ett fartfyllt äventyr genom tid och rum tar sin början. 



Redan här hör vi att den enkelhet som präglade den första filmen är som bortblåst. Zemeckis och manusförfattaren Bob Gale gjorde här ett misstag som så många i Hollywood gjort och fortfarande gör, de följde upp en massiv succé med en alldeles för fullpackad tvåa. Det ekonomiska med den första filmen är en av dess allra starkaste sidor, hur tight, intensiv och sparsam berättelsen är. Den biten har helt gått förlorad här, och istället för två tidslinjer har vi nu tre att hålla reda på och investera oss i. 



Det är inget fel med det i sig – att expandera storyns spelplan – men när det visar sig vara en bristfällig och ointressant tidslinje som läggs till kunde man ha löst det på något annat vis, eller jobbat med den längre. Den 2015-framtid som skildras i filmen känns nämligen oerhört underordnad det andra i filmen och man kunde inte bry sig mindre om vad som händer där. Mycket av problematiken ligger i den överdrivna estetiken, som verkar ha designats av människor höga på diverse hallucinatoriska droger. Framtiden har en rosa bubbelgum-känsla över sig och varenda idé när det gäller kostymer, kulisser och ”framtidsskämt” skulle behöva ta några steg tillbaka. Det är helt enkelt inte lika kul att skämta om en hypotetisk ”Hajen 16” som en framtid där Ronald Reagan är president, man missar målet. Samma problem hittar vi i den dystopiska versionen av 1985 som också tas till sin absoluta spets, farligt nära haveri. 



I andra delar av filmen lyckas dock de höga ambitionerna leda fram till något positivt, som i den mycket stabilare andra halvan. Även om det även där stundtals blir lite väl mycket – klämkäcka blinkningar till föregångaren fungerar bara i lagom mängd – är det roligt att se Marty och Doc när de försiktigt smyger omkring år 1955 och gör allt för att inte bli upptäckta av sig själva. På snyggt vis har man använt sig av scener från den första och nyfilmade kreativa vinklar av samma scener för att skapa ett ”rum” där tvåans tidslinje kan utspela sig. I den delen av filmen tas man tillbaka lite till den intelligenta humorn och finessen i ettan, vilket gör att man nästan glömmer den farsliknande och löjliga komik som det bjöds på år 2015.

Intensiva Michael J. Fox och nerviga Christopher Lloyd fortsätter att leverera skådespel av högsta klass och får den här gången sällskap av Elisabeth Shue, vars Jennifer är en mer karismatisk och intressant karaktär än den som Claudia Wells skildrade i första filmen. Thomas F. Wilson vrålar på mer än vanligt och balanserar likt en farligt tveksam lindansare på gränsen mellan trovärdigt skådespel och överspel. Lea Thompson är också bra, men får dras med ohyggligt dålig ålderssminkning som kanske fungerade på VHS:ens tid, medan man i bluray-format ser gränserna på varenda protesbit.



”Tillbaka till framtiden del II” är en väldigt blandad och ojämn upplevelse, med andra ord. De överdrivna ambitionerna kväver stora delar av filmen, medan andra fungerar relativt bra. Sen trots alla brister och snedsteg får man inte en enda direkt tråkig sekund, då berättelsen ångar på precis som den första och man har mer eller mindre kul på vägen. Att toppa eller i alla fall nå den mästerliga föregångaren var en fullständigt omöjlig uppgift redan från start, men man hade helt klart kunnat göra ett bättre försök.