Tillbaka till Seoul 2022

Freddie är 25 år och har levt i Frankrike hela sitt liv efter att ha adopterats som spädbarn. ”Tillbaka till Seoul” berättar om en impulsiv resa till Sydkorea i ett försök att hitta hennes biologiska föräldrar i en kultur hon inte känner till och ett språk hon inte förstår. Hennes alkoholiserade pappa är relativt enkel att hitta, men i sökandet efter mamman hamnar Freddie på en resa som tar hennes liv i många nya oanade riktningar.

 

I rollen som Freddie finner vi Park Ji-min, en skulptör och målare som aldrig har skådespelat innan, men som i ”Tillbaka till Seoul” levererar en prestation Oscarsgalan borde ha tagit lika seriöst som alla skådespelarna som nominerades. Hennes självsäkra och fräcka inställning till varje scen framstår som om det vore en mästare med många års erfarenhet i bakfickan.

 

Bakom Park Ji-min finns regissören och manusförfattaren Davy Chou som ger henne allt utrymme som krävs för att skulptera karaktären. Chou är inte rädd för att låta en scen eller en bild ta sin tid, han håller aldrig våra händer genom storyn men samtidigt tappar han aldrig greppet. Energin är rå och berättandet är utmanande för publiken.

 

Freddies biologiska far (Oh Kwang-rok) beklagar djupt att han släppte taget om Freddie så tidigt och kan nu inte sluta kontakta henne trots alla obekväma tystnader som deras konversationer alltid leder till. Han har ett eget liv tillsammans med en fru och barn som föddes efter Freddie. Vid en punkt nämner pappan att alla i hans släkt jobbar som fiskare, från hans föräldrar, deras föräldrar, till hans egna barn. Även om han kanske inte menar det så säger han till Freddie att hon inte passar in i den ekvationen.

 

”Tillbaka till Seoul” ber oss att känna empati för en karaktär som ser ner på folk som tycker synd om andra och vill att vi hejar på henne att få ihop sitt liv trots att hon saknar lusten att göra det. Det är ett väldigt tight rep att balansera på, men Davy Chous smarta manus håller oss i styr och säkerställer att Freddie är tillräckligt sympatisk trots hennes impulsdrivna personlighet.

 

Att hitta sina biologiska föräldrar var inte någon utarbetad plan, det var en plötslig impuls som tog Freddie till adoptionsbyrån. Om det är något hon vill att vi ska veta så är det att hon kan förändras på ett ögonblick. Freddie hävdar att allt hon behöver göra är att knäppa fingrarna så kommer en vän att försvinna från hennes liv för evigt. Hon har rätt.

 

Men det enda som stannar med oss för evigt är vårt förflutna – vare sig vi vill det eller inte, så det enda Freddie inte kan kontrollera är var hon kommer ifrån. Trots att det är ett liv hon inte verkar intresserad av så känner hon att det är ett liv som stals från henne. Hur stor inverkan kan hennes födelseort ha på hennes liv om hon aldrig bott där? Freddie brottas med denna fråga i tystnad genom filmen.

 

Manuset bestämmer sig då och då att hoppa framåt i tiden vilket ger upplevelsen en drömlik känsla där vi måste lista ut vad som har förändrats och vad som har förblivit detsamma i Freddies liv. Vilka delar av Freddie finns inte kvar nå mer? Likt dess huvudkaraktär så är ”Tillbaka till Seoul” oförutsägbar och kanske ibland känns lite för planlös, men det här är inte en berättelse med en början, en mitt och ett slut, det här är ett pågående liv som hopplöst försöker hitta sig själv.

 

”Tillbaka till Seoul” hävdar att en person är aldrig färdig, de kommer fortsätta utvecklas tills deras sista dag. Vissa saker kommer försvinna för alltid och andra saker kommer finnas kvar även om du inte vill det, det är upp till oss själva att ta reda på vad vi vill behålla och leva med resten. Om vi verkligen är summan av alla vi någonsin träffat så har Freddie mycket att räkna ut.