Tillsammans 2000

Lukas Moodysson hade mycket att leva upp till efter sitt otroliga genombrott med ”Fucking Åmål” men han lyckades återigen med konststycket att både underhålla och berätta en historia som vi inte är bortskämda med. 

I ”Tillsammans” spelar skådespelarmumman ett gäng karaktärer som bor i ett kollektiv. Filmen tar avstamp när Elisabeth (Lisa Lindgren) blir misshandlad av sin man Rolf (Michael Nyqvist) och flyr med barnen till det kollektiv där brorsan Göran (Gustaf Hammarsten) bor. Trots att det är omkring tio huvudpersoner lyckas Moodysson förmedla varje enskild karaktärs perspektiv på livet i kollektivet och i samhället. Även om karaktärerna är typiska stereotyper (kommunisten, bögen, feministen) går Modysson in under skinnet på dem så de blir trovärdiga. Kanske att några av dem får lite för enkla beskrivningar och tenderar att bli karikatyrer men det funkar ändå. 

Den karaktär som man kanske känner allra mest för är Göran, rollen som blev Gustaf Hammarstens genombrott och som gjorde honom till favorit. Han spelar en mes-snäll man som vill vara alla till lags och på vägen dit trampas på, exempelvis hans flickvän Lena (Anja Lundqvist) som vill ha öppet förhållande och har sex i rummet bredvid honom. 

Det är så otroligt mycket nostalgi i denna film, i alltifrån inredning och frisyrer till kollektivboende, klasskamp, hippiemålad folkabuss, sexuell frigörelse och håriga armhålor. Och musiken… Moodysson använder musiken på ett skickligt sätt, här finns gamla progg-låtar av Mikael Wiehe och Nationalteatern men även musik av Ted Gärdestad, Abba och Nazareth utgör filmens ljuvliga soundtrack. En annan fröjd som ger filmen det lilla extra är kläderna och alla tidstypiska miljöer skapade av Carl Johan De Geer.

Moodysson har fångat stämningen och mentaliteten som rådde under det ”glada” 70-talet och lyckas klockrent skildra och driva med dessa 70-tals klichéer. Han tar, som så ofta annars i sina filmer, ställning för barnen. Det är genom barnens ögon vi ser hur de vuxna agerar, de vuxna beter sig än mer barnsligt och egoistiskt medan barnen börjar bete sig som vuxna. ”Tillsammans” fokuserar också mycket kring fördomar och hur lätt det är att döma andra medan problemen oftast finns där man själv står. 

Skådespeleriet är rakt igenom imponerande, inte minst Michael Nyqvist gör en av sitt livs bästa roller (och nominerades till en bagge). Hans Rolf och Sten Ljunggrens Birger har helt klart några av filmens bästa scener där de möts i ensamheten och bitterheten. Filmen har en mängd träffsäkra citat som har etsat sig fast hos dem som har sett den, inte minst Birgers bevingade ”Hellre äta gröt tillsammans än oxfilé ensam”.

Trots sin kritik av kollektivet är det här ändå en film som hyllar gemenskap och gruppen vilket når sin kulmen i den fantastiska fotbollsscenen. I vårt individualistiska konsumtionssamhälle säger filmen så mycket om att vi människor inte är ”själv är bäste dräng” utan behöver närhet och hjälp från vår omgivning. ”Tillsammans” är kanske inte riktigt i klass med ”Fucking Åmål” och ”Lilja 4-ever" men den har ett otroligt stort underhållningsvärde och lyckas väl med både svärtan och humorn. Svensk filmhistoria.