Tillsammans 99 2023
Synopsis
Uppföljare till Lukas Moodyssons "Tillsammans" som utspelar sig i samma kollektiv, fast nu 24 år senare, 1999 istället för 1975. Vi följer kollektivet; Göran, Lena, Lasse, Klasse och de andra, under ett dygn då de återförenas i skratt, tårar, bråk, olösta konflikter, nostalgi. En komedi och en allvarlig berättelse om tidens gång och om hur det är att leva.
Info
Originaltitel
Tillsammans 99
Biopremiär
13 oktober 2023
DVD-premiär
22 januari 2024
Digitalpremiär
22 januari 2024
Språk
Svenska
Land
Sverige
Distributör
SF Studios
Åldersgräns
7 år
Längd
Ett fint och varmt återbesök hos en splittrad familj
RECENSION. Med "Tillsammans 99" gör Lukas Moodysson sin första uppföljare. Det är ett välkommet återbesök, som verkligen visar upp filmskaparens starkaste sidor.
I Lukas Moodyssons rättmätigt hyllade “Tillsammans” fick vi under ett par månader i mitten av 70-talet följa en grupp människor i ett kollektiv i Stockholm. Då slutade det med alla tillsammans, men tiderna förändras.
24 år senare består kollektivet enbart av Göran (Gustaf Hammarsten) och Klasse (Shanti Roney), som bor i ett nytt hus på en annan ort. De båda kvarvarande medlemmarna gör sitt bästa för att hålla kollektivets möten och regler i gång men det är tydligt att ingen av dem är helt nöjd med tillvaron. Men så en födelsedag, sommaren 1999, ringer det på dörren och utanför står det gamla kollektivet.
Delar av det gamla kollektivet, i alla fall. Barnen (förutom grannpojken Fredrik) var inte intresserade. Någon är sjuk, en annan har gått bort, och Lasse är sen. Fast visst tusan kan jag dela Görans glädje när han öppnar ytterdörren.
Även om jag inte nödvändigtvis tror att det är karaktärerna, skådespelarna, i sig. Missförstå mig, det är härligt att se dem igen. Se hur mycket eller lite de har förändrats. Däremot kommer jag underfund med att den jag personligen har saknat mest är Lukas Moodysson.
Det är trots allt tio år sedan senaste långfilmen, “Vi är bäst”, men jag tror inte bara det handlar om det. Jag tror även det spelar in att det är den här gruppen, den här familjen, vi träffar. Moodysson är liksom som bäst här. Det känns verkligen att han känner för de här karaktärerna. De här människorna.
Micke Nyqvist har gått bort sedan första filmen, och så har även hans karaktär Rolf. Frånfället vävs i berättelsen och blir en del av änkan Elisabeth (Lisa Lindgren). Därmed blir han närvarande, inte så att det tar över, men det är tydligt att han var viktig för Elisabeth och att oklarheten kring hans bortgång är en del av vad som driver henne under festkvällen.
Lasse spelades i första filmen av Ola Rapace, som inte fick vara med den här gången (exakt varför har de inte sagt men den som hängt med lite i skvallerpressen eller på Flashback kan säkert ha sina aningar). I “Tillsammans 99” spelas han istället av Jonas Karlsson, som inte bara är en bättre skådespelare, han passar dessutom bättre som den 24 år äldre Lasse. Han passar bättre som den typ av person Lasse har blivit.
Överlag så är onekligen skådespelarna filmens verkliga styrka. Navet, de stabila axlarna som bär upp allt annat. Jag känner verkligen för Sten Ljunggrens Birger, åldrande, trött och förvirrad. Jag blir bitvis irriterad på Jessica Liedbergs Anna. Jag blir till slut jävligt irriterad på Olle Sarris Erik. Och vem är den där Peter, egentligen, spelad av David Dencik men som ingen verkar minnas?
Alla är sig mer eller mindre lika, fast olika mycket och på olika sätt. Då är det nog Göran och Klas som utvecklats minst. Som är sig som mest lika. De är fast i huset (även om det är ett annat hus) och fast i kollektivet (även om det är världens minsta kollektiv), och fast i drömmarna om en annan tid. En längtan tillbaka. Det är nog som både Hammarström och Rooney skildrar med en härlig fingertoppskänsla. Återigen känner jag.
Det blir konflikt, förstås, och även om det inte kommer som en överraskning för den som kan sin dramaturgi, så är den välförtjänt. Det bygger på saker som hände 1975, på skit som hänt sedan dess, och en kombination. Samtidigt tror jag att "Tillsammans 99" kan stå för sig själv, om det skulle behövas. Informationen vi får, åtminstone det viktigaste, är fullt tillräcklig.
Och vad jag än känner för folket och det som händer, oavsett om jag blir varm i kroppen eller irriterad, så sker det av rätt orsaker. Lukas Moodyssons manus är inte tungt på handling, det är inte händelserna som driver handlingen framåt under det knappa dygn som vi får följa familjen. Det är karaktärerna. Det är människorna.
En del av mig hoppas att det inte är sista gången vi får träffa kollektivet. “Tillsammans” skulle kunna bli Moodyssons svar på Richard Linklaters “Before”-trilogi, där vi gör ett snabbt djupdyk ner bland de här människorna… kanske inte var tjugofjärde år, då är de redan runt 80 nästa gång, men vart tionde eller så. Det vore fint.
Det är dock inte nödvändigt. Om “Tillsammans” är en skildring av en specifik tid och miljö i svensk historia, så är “Tillsammans 99” ännu mer fokuserad på människorna i den. Och om det inte blir någon mer uppföljare, så står de här två stadigt tillsammans.
Det är en fin film, och jag är glad för att den finns.
| 9 oktober 2023 06:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (1)
Att denna har blivit hyllad av recensenter känns mest som en varning på att man inte ska lyssna på recensenter alls. Samma nötter som gav senaste nyinspelningen av Jönssonligan bra recensioner (trots att det kan vara bland det sämsta i svensk filmhistoria).
Jag kommer skriva lite spoilers, så har ni inte sett denna så behöver ni inte. Och om ni ändå tänker se eländet och inte vill ha spoilers, sluta läsa nu (annars, skyll er själva).
Lukas Moodysson har i de flesta av sina filmer oftast tagit barnens parti och det kändes som att i den första "Tillsammans" fick man se kollektivet med barnens ögon. Det som var kul i den första filmen var ju att man kunde skratta åt alla personers naiva dumheter och korkade bråk (som att Pippi-böcker inte fick läsas för barn då hon är kapitalist och materialist, eller att Olle Sarris karaktär knullade med någon enbart för att få prata politik efteråt, medan ungarna leker politiskt tortyr).
Men denna "Tillsammans 99", snacka om bottennapp. Allt var ju bara deprimerande genom hela filmen.
Anja Lundqvists karaktär Lena var bara jobbig genom hela filmen och hennes kompis... kändes ju bara onödig. Sten Ljunggren låg mest och verkade spela död (slöseri på en så fin skådespelare).
Sedan var det även lite irriterande att man aldrig fick något svar på vem David Denciks roll Peter var. Hur han kände alla men ingen kom ihåg honom (nämns det något om någon Peter i första filmen ens?).
Det enda lite småroliga var hur Anna (hon som var självutnämnd lesbisk i den första) avundsjukt började gnäbba med sin exmakes mycket yngre skådespelarflickvän och att de grälandes visade fittorna för varandra innan Anna misslyckas med att försöka hångla upp henne.
Allt som var bra med den gamla är borta. Hur man fick se allt från barnens perspektiv. Och inget heller direkt som utmärkte att den skulle utspelas för 25 år sedan.
Riktig skitrulle som man gör bäst i att glömma. Lätt Moodyssons sämsta film.