Timothy Greens märkliga liv 2012

Jim och Cindy Green vill adoptera. När kvinnan på adoptionsnämnden frågar vad som gör dem kvalificerade att ta hand om ett adopterat barn har de bara ett, långt, svar, Timothy! Timothy är den lilla pojken som en natt växte i deras trädgårdsland och kom in till dem för att deklarera att Jim och Cindy var hans mamma och pappa. Timothy är nästan en helt vanlig pojke, enda skillnaden är att Timothy har löv som växer på vristerna.

I sann Disneyanda kommer en liten fråga att blomma ut i en precis lagom lång film om hur viktigt det är att våga vara olika och att respektera andra för deras olikheter. Ahmet Zappa, son till Frank Zappa, sålde iden till Disney och Peter Hedges fick uppdraget att skriva och regissera filmen. Peter Hedges, som tidigare gjort filmer som "Om en pojke" och "Min brors flickvän", lyckas väl. Det är vackert, man kan inte säga annat. Allting är gjort i minsta detalj och ingenting som skulle kunna uppfattas som sexigt eller våldsamt finns att skåda så långt ögat kan nå.

Det är ett konststycke att göra något så enkelt och lättillgängligt som det är i den här filmen. Detta är en film som hanterar adoption, död, acceptans och respekt. I händerna på Peter Hedges blir det en film som lockar till både skratt och gråt och känns helt rätt för både barn och vuxna. Kanske återvänder Disney nu till det vi vill minnas Disney för, att behandla ämnen som kanske inte vore självklara att ta upp med barn, på ett barnvänligt och nytt sätt. Trots allt det vackra, gulliga och sockersöta blir det ibland lite för perfekt, till och med för mig.

Jennifer Garner är just vad man förväntar sig av Jennifer Garner, perfekt, inte för sexig, arg eller mörk. Det blir lite trist, särskilt som hennes motspelare Joel Edgerton, som var riktigt intressant i "Warrior", inte hjälper det hela. Trots att han till sin natur har lite mer karaktär är han så välbelyst här att man inte ser något av det mörka. Stjärnan i filmen är förstås CJ Adams som spelar Timothy Green. Hedges jobbade med Adams i "Min brors flickvän" och de är en lyckad kombination. Pojken stjäl filmen!

Filmen är fylld av ansikten vi känner igen och gillar, Dianne Wiest, Ron Livingston och David Morse är några. Det känns lyxigt att få luta sig tillbaka och se en fantasifylld film som man vet måste sluta lyckligt. Besvikelsen är bara att slutet känns lite stressat. Det är som om det blev bråttom att få allting att passa ihop och bli bra igen. Delar av slutet känns rent av konstlat, men det är kanske att vänta. Vore man lite yngre och lite mindre cynisk skulle det kanske kännas helt rätt.

"Timothy Greens märkliga liv" känns som en återkomst för det Disney jag kunde lita på som barn. Mitt ibland thrillers och superhjältefilmer ser jag gärna en film som är just såhär förutsägbar. Det var med en suck av lättnad jag konstaterar att det fortfarande görs film som bara vill få mig att må bättre, bortsett från den lilla, lilla kräkreflex som kommer av att allting är så tillrättalagt.