Tina - What's Love Got to Do with It 1993

Få artister är så ikoniska som Tina Turner och självklart ska en sådan nämnvärd stjärna ha sin egen biopic. Filmen, baserad på hennes egen biografi ”Jag, Tina”, utspelas innan Turners comeback och storhetstid på 1980-talet och kretsar mestadels kring hennes destruktiva förhållande med Ike Turner.

 

Vi möter först Anna Mae Bullock i 1950-talets Tennessee där hon tar ut svängarna i en kyrkokör till körledarens förtret. Vi vet redan här att det är en tjej med unik stämma och stil. Det dröjer inte länge förrän en tonårig Anna Mae (Angela Bassett) möter bandsångaren och kvinnotjusaren Ike Turner (Laurence Fishburne). Han upptäcker hennes talang och gör henne till både stjärna och fru med scennamnet Tina. Men allt eftersom Tinas popularitet stiger och Ikes drogproblem urartar så inleds en äktenskaplig mardröm full av våld och misshandel.

 

Det är en tung men viktig historia som lätt hade kunnat bli ett vältrande i kvinnomisshandel. Men även om våldsscenerna är svåra att ta sig igenom så är det en inspirerande hjältesaga där vi hela tiden hejar på Tina och vet att hon i slutändan kommer segrande ur historien.

 

Det är Bassett som bär filmen på sina starka axlar. Redan i hennes första scen, på en buss, utstrålar hon Tinas fantastiska energi och karisma. Hon fångar galant stjärnans karaktäristiska leende och kisande ögon. Men rollprestationen är så mycket mer än en enkel imitation. Bassett ger oss en mänskligt sårbar och stark hjältinna som växer från naivt offer till regerande drottning.

 

Fishburne är lika effektiv och gör ett utomordentligt jobb att försöka förmänskliga ett manipulativt monster styrt av det manliga egot. Det uttalas aldrig hur hans vrede byggs upp av avundsjukan på Tinas framgång men vi känner och inte minst ser det i Fishburnes allt mörkare blick.

 

Där spelet är på topp är såväl regi och manus aningen svagare. Vi hinner inte riktigt lära känna Anna Mae/Tina innan Ike dyker upp i bilden. Fokuset landar lite väl mycket på den våldsamma relationen istället för Tinas talang och karriär, samtidigt som Ikes problem med specifikt droger aldrig helt introduceras eller utvecklas. Det är även lite tunt med omvärldens reaktioner på den stigande stjärnan.

 

Men det är fortfarande ett starkt, ofta hjärtskärande drama där man även vid flera, effektiva tillfällen använder sig av Tinas musik för att förmedla känslor. Som när hon precis upptäckt Ikes mörkare sidor och efter en obekväm kyss på scen gråtande tar sig igenom ”Fool in Love”. Vi lär känna och älskar Tina så när det första, oväntade slaget kommer så känns det i magen.

 

Mycket om än inte det mesta är Bassetts förtjänst. Tina sade själv till Bassett om hennes prestation: ”Du härmade mig aldrig. Istället nådde du djupt in i din själ, hittade din inre Tina och visade henne för världen”. Det kan man inte förneka. När stjärnan själv dyker upp under filmens sista ögonblick är det svårt att inte få en tår i ögat. Inte bara för att hon inte längre är med oss, utan för den häftiga känslan att efter gått igenom hennes helvete se henne stå och bjuda hela världen på sig själv. Vila i frid, Tina.