Tindersvindlaren 2022

Det handlar om lurendrejerier på dejtingappen Tinder, och det är en minst sagt spännande, men också oroande historia som berättas. Kvinnor på jakt efter kärlek eller vänskap, blir överrösta med uppmärksamhet och lyx i överflöd. De faller för mannen som ger dem allt detta, men inser försent att han inte alls var den han utgett sig för att vara.

 

Simon Leviev eller Shimon Yehuda Hayut som han egentligen heter, är en mästare i manipulation, en fullfjädrad psykopat utan skrupler, som ljuger, bedrar och lurar kvinnor på ömhet och pengar. Hans affärsidé går ut på att ständigt kontakta och bekanta sig med nya kvinnor på Tinder, som han senare kan lura pengar av. Pengar som bekostar den lyxiga livsstilen han iklär sig, för att blåsa sitt nästa offer. Tills det är dags att be även henne om lån och sedan ännu lite mer lån…

 

Historien berättas i logisk följd och vi får genom intervjuer, och en enorm mängd bild- och ljudmaterial ta del av framförallt tre drabbade kvinnors erfarenheter. Stor eloge till Cecilie Fjellhoy, Pernilla Sjöholm och Ayleen Charlotte som öppenhjärtigt delar sina upplevelser och intima konversationer i hopp om att andra ska få slippa liknande förnedring. Det är svårt att ta in vidden av det som hänt, och många som ser filmen, kommer fnysa och tänka att ”jag hade minsann inte…”, eller ”skyll er själva”. Och visst, om det verkar vara för bra, för att vara sant, så är det antagligen det. Tyvärr. Men ingen skuld ska läggas på dessa kvinnor. För vi pratar här om ett så genomarbetat och slugt ljug, att jag utan större ansträngning kan se varför de ”gick på” det. Och även om du inte kan göra det, bör du omedelbart sluta skylla på offren. Det är extremt oklädsamt.

 

”Tindersvindlaren” är en välproducerad dokumentärfilm, med snyggt foto och fängslande dramaturgi. Regissören Felicity Morris (en av producenterna bakom dokumentären ”Tassarna bort från katterna” 2019) känns genuint intresserad av att berätta historien ur kvinnornas perspektiv, men också av att outa det nämnda kräket. Och jag välkomnar det. För det råder inga tvivel på att han är ett ruttet kräk. Ett dessutom potentiellt mycket farligt och aggressivt kräk, som blir obehagligt hotfull när motgångarna hopar sig.

 

Materialet är som sagt massivt, varför det också är lätt att följa med i det olika turerna. Det jag dock saknar är lite juridisk insikt. Hur kommer det sig att det inte verkar vara olagligt att bedra så till denna grad? Det finns så mycket bevis på att hans uppsåt varit ohederligt. Och även om kvinnorna i god tro lånat ut stora summor pengar till honom, så borde ju det faktum att han fick dem att göra det genom lögner och under falsk identitet, spela viss roll. Det, och att han aldrig betalade tillbaka, eller att han gjorde det med fejkade Rolex-klockor och falska checkar. Jag är osäker på vad lagen säger och blir tyvärr inte klokare av detta. Jag tänker att man eventuellt hade kunnat täppa till luckorna som uppstår, om man valt att lägga till speltid och istället hade gjort detta till en miniserie.

 

Samtidigt är ”Tindersvindlaren” utan tvekan sevärd, men också viktig, då den väcker funderingar om integritet och säkerhet på nätet. Det här är en historia som får mig att förskräckt gapa i förundran, samtidigt som den egentligen inte alls är så otrolig.