Titta vi flyger 1980
Synopsis
Info
Parodigenrens genombrottsfilm
Bröderna David och Jerry Zucker, och Jim Abrahams gjorde dock en historisk debut med "Titta vi flyger" som inte bara uppfann ett helt nytt koncept utan även landade en bekväm plats i filmens komedihistoria. Med liten budget och bara manuset till likasinnade regissören John Landis (Blues Brothers) sketchfilm "Kentucky Fried Movie" på CV:et lyckades trion ro ihop en både knäpp, charmig, ovanlig men framför allt riktigt rolig film.
Utgångspunkten är Airport - flygplatsen och andra katastroffilmer som kom under 1970-talet, men även 1950-talskalkonen "En sekund från döden" som filmskaparna t o m köpte rättigheterna till för att kunna sno repliker och storyelement rakt av. Även andra filmer betas av mer eller mindre från introt där en flygplan bland molnen imiterar "Hajen" till en "Saturday Night Fever"-inspirerad dansscen. Att parodiera och förlöjliga genomseriösa filmer, speciellt de populära katastroffilmerna var en delvis galen, delvis briljant idé som inte gjorts förut. Och i kombination med en klockren, tokcharmig och ibland lite fräck humor blev resultatet en fullträff.
I simpla storyn följer den emotionellt ärrade stridspiloten Ted Striker (Robert Hays) f d flickvännen och flygvärdinnan Elaine (Julie Hagerty) ombord på ett flygplan för att övertala henne att ta honom tillbaka. På flyget slås piloterna ut av matförgiftning, som även drabbar de flesta passagerarna och det är nu upp till Ted - flygrädd sedan kriget - att landa planet.
Historien är, såklart, som tagen ur valfri seriöst menad film, och skådespelarna agerar därefter men det fylls på med oväntade, galna gags, repliker, situationer och detaljer som gör att man struntar i att det ofta är välgenomtänkta sketcher staplade på varandra. "Titta vi flyger" är en sådan film som alla som sett kan peka ut och minnas favoritscener. Dialogen "Surely you can't be serious", "I am serious, and don't call me Shirley" har röstats fram som en av de bästa filmreplikerna någonsin.
Hays och Hagerty är ett perfekt huvudrollspar. Båda spelar på de klassiska könsrollerna - han den svåra machohjälten som har dålig kontakt med sina känslor, hon den späda, känsliga skönheten med Disneyröst. Att man sedan tagit in seriösa skådespelare och veteraner istället för komiker - Peter Graves, Robert Stack, Lloyd Bridges och Leslie Nielsen (många tvekade att ställa upp när de läst manus...) - i tyngre biroller förstärker komiken. De två sistnämnda, speciellt Nielsen, gjorde ju comeback samtidigt som de slog igenom i en genre de inte haft något att göra med tidigare.
"Titta vi flyger" har utan tvekan åldrats och är inte lika snärtig och hipp som den var då den kom, mycket tack vare att parodin gått ifrån att vara fräsch och kul till pinsam och urmjölkad. Komedins tempo har dessutom ökat med åren och man är mer kräsen. Men den är en klassiker full av nostalgiska skämt, och det finns inte bara charm utan viktigare även hjärta och kärlek till själva genren - något som både skaparna och de flesta parodier numera saknar. Och harmlösa ordvitsar går alltid hem.