Tjocktjuven 2006

Harry är världens bästa ficktjuv, enligt hans döda fru. Harrys fingerfärdighet har gett honom mycket i hela sitt liv, på både gott och ont. Hans konster och tricks har inte alltid uppskattats, och utstöttheten har varit ett faktum. Tills han mötte sin blivande fru, spelad av Frida Hallgren. De hade gemensam förkärlek för dyra viner och god mat. Men Harrys fingerfärdighet fick oanade konsekvenser då han en dag olyckligtvis pullade sin fru till döds. Efter den dagen söker inte Harry längre glädje i livet, utan går runt hemma och spenderar mestadels av tiden med sin frus spöke. För att försörja sig ägnar sig Harry åt ficktjuveri och samlingen av stulna plånböckerna som han plockar på sig växer allt mer. En kvinnlig polis (Vanna Roseberg) snappar dock upp det hela, och sätter stopp för Harrys stöldmani. Men vad Harry inte hade räknat med var att kärleken sakta men säkert skulle komma krypande tillbaka.

”Tjocktjuven” börjar helt suveränt. Det är en film om en livsnjutare som har glömt bort vad njutning är. Thomas Köhler i rollen som den godhjärtade loosern Harry är en ren fröjd att se. Det är ett älskvärt porträtt som man inte kan väja för. Hela filmens språk den första halvtimmen är lekfullt, den kör på utan att bry sig om några sorters ”regler”, och tar gärna lite poäng genom det. Bäst hade det varit om filmen hade fortsatt i samma spår; för där ”Tjocktjuven” faller är helt klart storyn. Den blir lite ojämn, och fokus flyttas rätt hårt ibland. Är det Harrys kärlek till polisen eller sin döda hustru som är kärnan? Eller går det ut på att Harry ska sätta dit ett par knarklangare? Självklart det första, men regissören Henrik Sylvén går på för mycket i den senare sidohistorien. Bäst är filmen när man låter Harry känna sig förvirrad inför kärleken till Vanna Rosenberg. Hans pratstunder om detta med den alkoholiserade prästen (Mikael Persbrandt) är ett stort plus. Köhler och Persbrandt har en fin kemi, och trots klichéerna hos Persbrandts rollfigur når scenerna lite oanade höjder.

Om regissören Sylvén hade kunnat koncentrera sig på den komiska kärlekshistorien, utan att dra in skånska kokainköpare, hade filmen fått en fyra. Jag förstår inte riktigt vad sidohistorien ger förutom att ta speltid ifrån svartsjukedramat i kärlekstriangeln mellan Thomas Köhler, Vanna Rosenberg och Frida Hallgren. Filmen bjuder på en hel del bra scener, framförallt i första halvtimmen, och det är skönt att se att Sylvén håller sig borta ifrån lama tjockisskämt. Men med dess utsvängningar i bihistorier faller filmen, och den blir till slut lite ojämn. Det är bra skådespeleri, Thomas Köhler och Mikael Persbrandt tycker jag ska gå hem med varsin guldfärgad sak i januari 2007. Frida Hallgren är som alltid habil, och det är kul att se henne i en annorlunda roll. ”Tjocktjuven” går inte fram hela vägen, men det är på det hela taget en frisk fläkt i svensk film. Jag är nyfiken på vad Henrik Sylvén gör här näst.

Jag rekommenderar filmen trots svagheterna, du kommer ha kul för stunden.