Amerikanskt drama från 1980 i regi av Martin Scorsese och i huvudrollen ser vi Robert De Niro. I övriga roller ser vi Joe Pesci, Cathy Moriarty, Nicholas Colasanto, Frank Vincent och Theresa Saldana.
Boxaren Jake La Motta (Robert De Niro) använder sin vrede och våldsamma natur när han äntrar boxningsringen vilket gör honom oslagbar, men med samma vrede misshandlar han sin fru, Vicky (Cathy Moriarty), och bror, Joey (Joe Pesci), utanför ringen och får honom att bli allt mer paranoid. Jake’s djuriska natur i ringen och utanför har gjort honom känd som The Raging Bull. Detta är historien om uppgången som sedermera blev fallet.
Sport är ju något som jag vanligtvis avskyr helhjärtat. Jag har aldrig riktigt sett nöjet med att titta på folk som springer efter bolljäveln, folk som slår varandra till döds, eller stå och leka med golfklubban. Lika lite tycker jag om att prata om sport, bara någon försöker prata om fotboll eller volleyboll så byter jag samtalsämne direkt. Ni som känner mig vet ju vilket samtalsämne som jag byter till. Däremot så är filmer om sport riktigt intressanta och där har vi riktiga höjdare. Bl.a har vi Rocky-filmerna, The Fighter, Bang the Drum Slowly, Any Given Sunday, The Longest Yard, Jerry Maguire och We Are Marshall. Medan alla dessa är fantastiska filmer och njutbara upplevelser så finns det en film som segrar över alla dessa med råge. Den filmen är Raging Bull.
Raging Bull har så länge jag kan minnas varit min absoluta favorit när det kommer till sportfilmer, men även bland de 30 bästa filmerna jag har sett. Det bästa med Raging Bull är att det är inte boxningen som är filmens största fokus utan det är först och främst livet utanför ringen som uppmärksammas. Framför allt så är det broder-relationen mellan Jake och Joey som gör filmen till det mästerverk det är. Fast här finns några av de bästa boxningsscenerna jag någonsin har sett och som får filmer som Rocky och The Fighter att blekna avsevärt i jämförelse. Man märker verkligen hur mycket tid och energi som har lagts ner i skapandet av Raging Bull. Det finns verkligen inget som jag skulle vilja ändra med den. Manuset är makalöst, regin är perfekt, skådespeleriet är världsklass, klippningen är otrolig, fotot är fantastiskt och musiken är fenomenal. Allt är bara guld som glimrar.
Visuellt är Raging Bull den snyggaste sportfilmen genom alla tider. Fotot av Michael Chapman är helt hysteriskt bra och det som imponerar mest är hur boxningsscenerna är filmade. Det känns som att vi verkligen befinner oss i ringen med Jake och Michael är obönhörligt nära alla slag rörelser. Vissa gånger känns det som en dans mellan De Niro och Chapman. Då är det främst en scen som jag måste nämna som ger mig rysningar varenda gång. Jake ska boxas mot Marcel Cerdan om mellanviktsmästerskapen. Det börjar med statisk tagning som sedan går över till en steadicam från det svettiga omklädningsrummet till ringen och sedan sätts kameran på en kran och kameran åker över ringen. Allt i en enda tagning och det är så makalöst och ger mig rysningar varenda gång. Filmskapande när det är som bäst. Fotot är alltså helt briljant och Michael Chapman var fullt värdig Oscarsnomineringen som han erhöll. Kunde gott ha vunnit.
Måste ju såklart nämna Thelma Schoonmaker, den osjungna hjälten i Scorsese’s filmer, som har klippt filmen på ett sätt som ger upphov till rysningar ända in i ryggmärgen. Det som imponerar mest med Schoonmaker’s klippning är hur väl sammansatta alla boxningsscener är. Eftersom Scorsese inte ville filma på det traditionella sättet, dvs tre fyra kameror på samma gång, utan ville använda en kamera så måste det ha varit svårt att få klippen att hänga ihop. Thelma gör det på ett fenomenalt sätt och det gläder mig att hon vann Oscarn för sitt revolutionerande jobb. Något annat som jag älskar med filmen är hur man använder ljudeffekterna och där går mycket cred till Frank Warner som låter tystnaden spela stor roll i nyckelscenerna. Användanden av djurläten är också genialiskt och det är i synnerhet i boxningsscenerna som det ger upphov till rysningar. Självklart är musiken fenomenalt utnyttjad och då är det främst Pietro Mascagni, vars vackra stycken används till dess fulla potential och passar filmens dystra ton. Visuellt och tekniskt är Raging Bull ett solklart mästerverk.
Manuset av Paul Schrader och Mardik Martin är extremt välskrivet och helt perfekt. Det som inte många vet om är att Mardik Martin’s version inte uppskattades av De Niro (eftersom detta var hans älsklingsprojekt). Det skrevs om kraftigt av Paul Schrader (skrev också Taxi Driver) och till slut började De Niro och Scorsese fatta visst tycke för det hela. Fast sedan skrev De Niro och Scorsese om Schrader’s version. Det man ser i filmen är De Niro och Scorsese’s version av manuset. Hur som helst, manuset är underbart välskrivet och jag älskar verkligen strukturen i filmen. Det börjar med fallet och sedan med uppgången och slutligen fallet. De bästa scenerna är ju mellan Jake och Joey och ibland påminner de lite om Abbott och Costello. Replikerna som de skjuter mot varandra (till största delen improviserade) är så underbart bitska och så galet träffsäkra att det ger upphov till fantastisk svart komik. Här finns också scener mellan Jake och Vicky som är så smärtsamt brännande då Jake är så patologiskt svartsjuk och paranoid. Det ackumulerar i bland de mest våldsamma och drabbande konfrontationer jag har sett. Det är så autentiskt, obehagligt och så otroligt välskrivet att man storknar. Manuset är fenomenalt och det stör mig att manuset inte ens blev Oscarsnominerat.
Regin är, precis som allt annat i detta mästerverk, helt perfekt. Här finns några av Scorsese’s bästa stunder som regissör och här finns också en väldigt intressant bakgrund till hans inblandning i Raging Bull. Scorsese gick igenom en väldigt djup depression, efter att dennes New York, New York (också med De Niro) floppade rejält. När De Niro presenterade boken, Raging Bull av Jake LaMotta, så avfärdade han den direkt. Boxning var inget som han kunde relatera till, då han inte förstod sig på sporten. De Niro var ihärdig och insisterade på att detta kunde bli ett personligt projekt för de båda, det var redan djupt personligt för De Niro. Scorsese avfärdade igen och igen. Efter en tid så blev Scorsese inlagd på sjukhus efter att ha överdoserat heroin. Då gick han äntligen med på att göra Raging Bull, inte bara för De Niro’s skull men också för att rädda det som fanns kvar av hans karriär. Scorsese visste att han kunde relatera till uppgång och fallet-delen, han har ju för fan tagit patent när det kommer till sådana historier, och valde att göra Raging Bull till ett lika mycket älsklingsprojekt som De Niro. Man märker direkt när filmen sätter igång att detta är en film av Scorsese. Här finns den fantastiska musiken, noga valda kompositioner och de fantastiska karaktärerna. Som sagt, Scorsese’s regi imponerar som mest i boxningsscenerna för sällan har man sett mer realistiska och brutala boxningsscener. Något som jag älskar är att stilmässigt så har varenda boxningsscen olika stilar. Det representerar vilket sinnestillstånd som Jake befinner sig och det är förvånansvärt effektivt. Sedan öser Scorsese på med fantastiska detaljer som gör boxningsscenerna än mer effektiva. T.ex i scenen med Sugar Ray Robinson med den blodiga svampen och blodet på repen. Scorsese är väldigt intim med kameran då det kommer till skildringen av LaMotta’s totala förfall. Här skildras svartsjuka och patologi på ett väldigt ärligt och naket sätt och det ger upphov till scener som är så tragiska att man vill inte titta. Det finns absolut inget att anmärka när det kommer till Scorsese’s ärliga och poetiska regi. Den är helt perfekt.
Något som är mer än perfekt är skådespeleriet. Här snackar vi om skådespeleri som saknar motstycke. Låt oss prata om Robert De Niro som Jake LaMotta, för detta är en prestation som… Ja, jag vet inte hur jag ska kunna beskriva storheten i De Niro’s Oscarsbelönade jobb. Robert De Niro läste Jake LaMotta’s självbiografi när han var i Italien och spelade in Bernardo Bertolucci’s Novecento (1900). Han sa i intervjuer att boken var inte så välskriven, men den hade ett hjärta i skildringen av personerna och hur LaMotta verkligen rannsakade sig i hur han beskrev förhållandet med Joey och Vicky. De Niro tog kontakt med Jake Lamotta och började träna intensivt. De Niro sa att boxningen kändes naturligt för honom och det syns verkligen när man ser honom i ringen. De Niro är fruktansvärt övertygande som en boxare som använder ringen som en flykt från det brokiga livet i hemmet. Sedan är De Niro enormt intensiv och riktigt skrämmande i alla scener som involverar hans svartsjuka och där han tar ut all ilska på Joey eller Vicky. Det som imponerar mest med De Niro’s prestation är att han avbröt produktionen i fyra månader för att äta upp sig i Italien. När han kom tillbaka för att göra klart resten så hade De Niro lagt på sig 25 kg för att kunna porträttera den avdankade Jake LaMotta. Det är så imponerande eftersom det är inget smink eller proteser, utan det är en jävligt tjock Robert De Niro. Inte många skådespelare hade låtit sig bli filmade i sådana osmickrande vinklar som De Niro. Kameran vilar verkligen på hans svettiga och fläskiga mage och hans totala hängivelse till konsten är så extraordinär att man storknar. De Niro ÄR Jake LaMotta och gör kanske den bästa prestationen jag någonsin har sett. En monumental prestation av världens bästa skådespelare.
De Niro sparras fint av Joe Pesci och Cathy Moriarty som Joey och Vicky LaMotta respektive. Joe Pesci gör sitt livs roll som Joey LaMotta, brodern som vill det bästa för sin storebror men som hamnar i mitten av Jake’s alla utbrott. Pesci och De Niro har sådan fin kemi tillsammans att man ser verkligen kamratskapen och den broderliga kärleken mellan de. Pesci har scener som är fruktansvärt roliga men också enormt gripande som får tårar tillras på kinden. Speciellt i alla scener med De Niro. I synnerhet en scen som får mig att gråta varenda gång där alla brustna känslor kommer fram inom Joey. Pesci är fenomenal och förtjänade Oscarsnomineringen. Kunde gott ha vunnit.
Detsamma gäller Cathy Moriarty som är helt perfekt som Vicky. Hon har en äkta femme fatale-nimbus och det passar Vicky alldeles perfekt. Det som är extremt intressant med Vicky är att hon nämns konstant i scener där det regnar eller där vatten är närvarande. Det är väldigt intressant eftersom det känns som att man inte vet var man har Vicky någonstans. Är hon otrogen eller är hon Jake trogen. En perfekt och Oscarsnominerad prestation av Moriarty. Skådespeleriet saknar, som sagt, motstycke. Alla är perfekta, men detta är De Niro’s film från början till slut.
Sade jag att Raging Bull är bland de 30 bästa filmerna jag har sett? Den är nog snarare bland de 10 bästa jag har sett och världens bästa sportfilm. Manuset är perfekt, regin är perfekt och skådespeleriet är gudomligt. De Niro gör världens bästa prestation och sparras jättefint av Moriarty och Pesci. Ett perfekt mästerverk, helt enkelt. ”That’s entertainment!”
Läs mer
