To Leslie 2022

Det finns filmer och så finns det sådana här filmer. Filmer som till synes är rätt anspråkslösa, men som ändå i det lilla och stilla lyckas beröra enormt. 

 

”To Leslie” är egentligen en rätt konventionell film om alkoholmissbruk och eländet det för med sig. Vi har sett det förr, ofta i starka, sunkiga skildringar, och detta är inget undantag. Det hela handlar alltså om Leslie, en ensamstående mamma på en liten ort i West Texas. Hon vinner jackpot på lotto och blir rik i ett nafs. Fast istället för att ordna till sitt och sonens liv, super hon bort pengarna och blir åter barskrapad.

 

En dag når hon en av alla bottnar som kommer hennes väg, och hon ger sig iväg på en minst sagt dekis resa riket runt. Det går flera år innan hon i sin misär söker upp sin numera 20-åriga son för att be om en andra chans. Även om det enda hon egentligen fortfarande vill ha, är en sup. 

 

Manuset av Ryan Binaco är välskrivet och skildrar med stor detalj en kvinna med brister, som överskuggar annat hon tar sig för. En tragisk historia berättas i korta kaotiska episoder, och vi får bakom det ruffiga yttre, möta och lära känna en människa i nöd. Karaktärerna i övrigt är rätt få, men nyanserade och nödvändiga i storyn, som kretsar kring Leslies kamp för lite livsvärde.

 

Det här är ett hjärtskärande porträtt av en kvinna och hennes tragiska fall. Andrea Riseborough gör en stark och trovärdig gestaltning av skärvorna som finns kvar, och hon är fullständigt briljant i rollen. Det är förvisso en hyfsat tacksam karaktär att tolka, men det krävs mod att få till varje uttryck så realistiskt. Inte ett tonläge eller en replik låter fel, och allt annat sitter också där det ska. Det här känns på riktigt, så pass att det nästan blir otäckt.

 

Leslie är egoistisk och manipulativ stora delar av filmen. Och jag har ett bra tag svårt att stå ut med hennes nycker. Med tiden tinar jag dock upp, och börjar ömma för henne i hennes vedermödor. Hon försöker, men faller och försöker igen, så vem är jag att döma?

 

Även övriga skådisar, såsom Owen Teague, som sonen James, och Marc Maron som den välvillige motelägaren Sweeney, gör väldigt minnesvärda insatser. Detsamma gäller Allison Janney och Andre Royo, som i en mindre roller är synnerligen sevärda. 

 

Detta, stundvis väldigt dystra dramat, är regissören Michael Morris långfilmsdebut. Och det är onekligen ofta ganska tungt att titta på. Ändå lyckas historien blomma ut i något tillnärmelsevis hoppingivande, utan att falla över i sentimentalitet. ”To Leslie” är inte ett vältrande i elände för billiga snyftpoänger. Eländet finns där, och det vadas igenom med beslutsamhet och utan ursäkter. Men till sist handlar det ändå om det som finns bortom bedrövelserna. Om hoppet, eller kanske snarare om andra chanser i hoppets kölvatten. Det här är en påminnelse om att hoppet finns, och att så länge det gör det, så går det att byta spår och skapa förändring.

 

Så kom ihåg att det från botten bara finns en väg, och ja den går upp. (Men att det sedan därifrån är åter lätt att falla...)