To the Wonder 2012

Precis som med majoriteten av Malicks tidigare filmer har "To the Wonder" ett narrativ som inte alltid är helt glasklart. Vi hänger dock alla med på att det är Neil (Ben Affleck) som resten av filmens beståndsdelar kretsar kring. Vi i publiken får under drygt 115 minuters tid bevittna olika händelser och skeden i hans och andra människors liv. Ibland handlar det om hans stormiga relation med Marina - som följde med honom till USA från Frankrike där de träffades - och ibland är det istället Jane (Rachel McAdams) som är på tapeten - Neils barndomsvän som han också känner väldigt intensivt för. Sammankopplat med detta möter vi också karaktären Quintana (Javier Bardem), en präst vars tvivel, både kring Gud och sig själv, växer sig allt starkare.

Som nämnt är det dock inte helt klart vad som händer alltid, utan det gäller bara att släppa taget och gå upp för trappan in till Malicks värld, Malicks "Wonder". Här uppe är det lustigt, annorlunda och inte enkelt att ta sig fram, det är bäst att man är förberedd på det. När man väl är det finns det ingen gräns för hur underbar och majestätisk upplevelsen kan bli. Varje gång jag ser en film av denna pressrädda, mystiska och legendariska regissör påminns jag om att jag varje dag underskattar världens skönhet. Jag älskar Malick för detta, att han med sina filmer alltid öppnar mina ögon för allt det vi har runt omkring oss men bara går förbi utan att notera. Solen, gräset, vattnet, vinden, blommorna. Är det inte magiskt?

Denna ögonöppnande effekt har framför allt med Malicks känsla för det visuella i sina filmer att göra. "Badlands" är ganska "normal" narrativt men "Himmelska dagar", "Den tunna röda linjen", "The New World" och "The Tree of Life" är alla mer tavlor än filmer skulle jag säga, och då är det de visuella komponenterna som kommer i första hand. Filmerna är experimentella, de är långsamma och de är helt unika. "To the Wonder" är inget undantag och varenda bildruta kan tävla mot valfritt visuellt mästerverk och ge oss en jämn fight.

Ni vet hur andra filmer har sina visuellt explosiva ögonblick som man kommer ihåg långt i efterhand? "To the Wonder" är - likt "The Tree of Life" - så precis hela vägen, varenda sekund. Malick och hans team av location-scouter lyckas alltid hitta de mest himmelska av platser att filma på, och maken till ögongodis på bioduken får man leta länge efter. För att ta ett exempel utspelar sig några av filmens inledande scener i Frankrike där Neil och Marina knatar runt på en strand samtidigt som tidvattnet håller på att sippra in långsamt i de små groparna i sanden. Det låter löjligt när man försöker förklara men vänta bara tills ni får se det på stor duk, man bara gapar.

Det slår mig också hur trevligt det är att se Malick leka med det visuella i vår "moderna" värld. Om man räknar bort de korta sekvenserna med Sean Penn i "The Tree of Life" har Malick aldrig gjort det tidigare. Bara grejen med att få se nutida affärer, nöjesfält, industriområden, badhus, byggarbetsplatser, tåg och liknande ur hans perspektiv är rena fröjden, för det är helt nytt. Bortsett från detta är filmen väldigt "Malickian" och konstant flytande kamerarörelser, voiceover, sol som faller genom träden, svajande gräs och det mycket långsamma tempot har inte lämnats ute. Den som gillar det gillar det, och jag är en av dem.

Det är dock inte bara det visuella som är lyckat, för då hade filmen aldrig fungerat. Det luddiga narrativet till trots lyckas Malick som vanligt ställa intressanta frågor kring en hel rad olika teman. I "The Tree of Life" var det Gud, skapelsen och universum som stod i centrum, här är det kärlek och relationer. Vad är egentligen kärlek? Hur börjar den och hur tar den slut? När det gäller skådespeleriet har jag inte heller något direkt att klaga på och Ben Affleck är förvånansvärt stabil i huvudrollen. Likt resten av skådisarna i alla Malick-filmer säger han, Kurylenko, Bardem och McAdams inte särskilt mycket, utan det är ansiktena och kropparna som får tala, något som alla fyra sköter utomordentligt bra. Tyvärr blev rollerna som spelades av Barry Pepper, Michael Sheen, Rachel Weisz och Amanda Peet helt bortklippta i sann "Den tunna röda linjen"-stil.

Det som gör att filmen inte når upp till högsta betyg är att den inte är riktigt så emotionellt tung och drabbande som exempelvis "The Tree of Life" var. Malick är enligt mig både yta och innehåll - även om ytan förmodligen spelar en större roll än för andra regissörer, men i "To the Wonder" haltar den senare aspekten ibland. När jag gick ut från salongen var jag helt enkelt inte så nedbruten och krossad som jag gärna vill vara efter den här typen av film, tyvärr. Detta tar dock inte något ifrån det faktum att det som alltid är uppfriskande och allmänt underbart att se en film signerad Terrence Malick. Vill ni se något annorlunda framöver har ni det här, håll i er bara.