Tolkien 2019

Berättelsen om den omhuldade författaren och språkforskaren John Ronald Reuel Tolkien är nästintill lika omtumlande som hans egna fantasyberättelser. Han föddes i slutet av 1800-talet i nuvarande Sydafrika där familjen bodde på grund av faderns arbete, men flyttade sedan tillbaka till England efter att Tolkiens lillebror fötts. Samma år dog deras far, och bara åtta år senare även modern, och de två barnen hamnade under fader Francis Morgans förmyndarskap.

Vad som sedan följde var en rad formativa år av studier och livsbejakande vänskap för den unge Tolkien, som filmen med samma namn fokuserar på. Här får vi nämligen följa J.R.R. från hans tidiga ungdomsår fram tills han skriver de första orden i den numera ikoniska berättelsen om Bilbo. Vi tas på en resa från när han skapar sitt egna brödraskap till att första världskriget splittrar sönder dem.

Den finländske regissören Dome Karukoski, som precis innan arbetet med denna film avslutat den hyllade biopicen ”Tom of Finland”, var först skeptisk till att ta sig an ännu en biografi. Men Tolkien låg honom varmt om hjärtat, och det märks. Det finns en förståelse bakom Tolkiens kärlek till språk och fantasi, som tar sig uttryck i både visuella och underliggande element. Trots den uppenbara passionen att skildra Tolkiens berättelse så är dock skavankerna tydligt märkbara. ”Tolkien” följer biopic-mallen till punkt och pricka, och Karukoski lyckas aldrig överraska. Berättelsen om den sökande kreatören som till slut lyckas övervinna sina demoner och sätta sin genialitet på papper känns långt ifrån nytänkande.

Att ”Tolkien” är en kompetent gjord film är förvisso inget man kan ta ifrån den, det är bara synd att se den vandra exakt samma väg som så många andra tidigare gått. Filmens starkaste kort är skildringen av brödraskapet som Tolkien bildade som ung, och hur det kom att påverka hans författarskap. Men även där skrapas det bara på ytan. Det finns exempelvis en sidohistoria där en av Tolkiens bästa vänner uppenbarligen har romantiska känslor, men det mynnar aldrig ut i något.

Något Karukoski också skänker till berättelsen är skildringen av Tolkiens inre demoner och hur de kom att påverka hans fantasyberättelser. I scener från första världskrigets fronter får den krigsdrabbade Tolkien visioner av vad vi senare kommer att känna till som draken Smaug och Mordors mörka landskap. Att blanda krigets hemskheter med de numera ikoniska fantasyelementen är ett fräscht och effektivt sätt att skildra den mentala ohälsan hos den unge Tolkien.

Nicholas Hoult är träffsäker i rollen som den trevande författaren, och fångar allt från sprudlande yngling med världen vid hans fötter så väl som den feberyrande befälhavaren i skyttegravarna med fingertoppskänsla. Lily Collins som hans romantiska motpol gör sitt bästa, men har en otacksam roll som bakgrundslöst kärleksintresse.

J.R.R. Tolkiens livsberättelse är som sagt en oerhört intressant och mångbottnad sådan, och även om vi får följa författaren under hans mest formbildande år så kommer ”Tolkien” honom aldrig riktigt in på skinnet.