Tom at the Farm 2013

Tom åker till landsbygden för att där närvara vid sin döde pojkvän Guillaumes begravning. Han tas väl emot av den dödes mor Agathe (Lise Roy) som inte har en aning om sonens läggning. Istället väntar hon tålmodigt på att också Guillaumes flickvän ska dyka upp. Tom har inte hjärta att säga sanningen och spelar med i charaden. Guillaumes hetlevrade och extremt homofobiske bror Francis (Pierre-Yves Cardinal), tänker dock inte låta Tom komma undan så lätt. Mötet de två männen emellan är början på en otäck psykologisk maktkamp och inledning till en subtilt sado-masochistisk relation.

Det finns ganska tidigt i filmen en antydan om något mycket obehagligt. En stämning som sedan gradvis tilltar. Den rysligt suggestiva musiken ger också effektivt ton till den kusliga atmosfären och mina tankar förs omväxlande både till Hitchcock och till Polanski.

Scenerna är i all sin enkelhet mycket vackra och kompositionen av dem förträfflig. Det finns ingen brådska, utan Dolan tar sig tid. Han berättar bara så mycket åt gången, vilket väcker nyfikenhet och en vilja att hela tiden veta mer. Se mer, höra mer. Flera gånger används i redigerandet av bilderna en montageteknik som ger ett driv och en intensitet till berättandet. Så även om tempot annars inte är av det snabbaste slaget blir det aldrig långsamt.

Det är ofta väldigt obehagligt men det svänger snabbt och blir också lätt komiskt mellan varven. Flera scener är kryddade med torr, svart humor eller en plötslig svängom i ladan till tonerna av tango. Varpå publiken ler, om än aningen osäkert, hela tiden beredd på nästa smäll.

Det är ett vågat och ganska svårt balanserande, men Dolan behärskar det perfekt. Det är en vuxenlek vi skådar som dryper av sexuella anspelningar, frustration, sorg och längtan. Filmen belyser viktiga och för många vardagliga ämnen som homofobi och acceptans, men handlar också på ett djupare plan om förtryck i almänhet. Kanske relationen mellan Kanada (=hela världen) och USA i synnerhet? På slutet när förtryckaren Francis i en avgörande scen bär en skinnjacka med USA skrivet stort på ryggen känns den teorin inte alls så tokig att kittla tankarna med.

Karaktärerna framträder tydligare ju längre in i filmen vi kommer. Mest fokus ligger såklart på Tom och även om det är han som är den centrala figuren, känns kanske inte all den kameraexponering som Dolan ger sig själv hela vägen motiverad. Filmen får heller inte exakt den utveckling eller urladdning som jag med spänning hade förväntat mig och berättelsen känns lite tunnare mot slutet.

I övrig är anmärkningar väldigt få på en i stort sett fantastiskt rafflande film, som bevisar att den 24 år unga kanadensaren verkligen är någon att, förhoppningsvis länge, räkna med. Otroligt stark inledning och något haltande andra halva, men sammanfattningsvis ändå en mycket underhållande och intensiv filmupplevelse.