Tom of Finland 2017

Vårt kära grannland i öst har inte gjort sig känt för att ligga i framkant när det kommer till HBTQ-frågor men samtidigt var landets största bildkonstexport efter Mumin, homoerotiska teckningar från en homosexuell konstnär under pseudonym. Från skrynkliga lappar som byttes i smyg i någon källarlokal till de stora gallerierna världen över, Tom of Finlands teckningar har tagit steget från undangömd subkultur till konstgallerier och mainstreamkultur, nu öppnar filmen om hans liv Göteborgs filmfestival.

Filmen följer verklighetens Tom, eller Touko Laaksonen (fint gestaltad av Pekka Strang) genom fyra decennier från på resan från hemliga sexmöten i Helsingfors parker till att bli en superstjärna på den Amerikanska gayscenen. Under 40-talet stred Laaksonen som soldat i Vinterkriget och grundade där möjligen sin dragning till uniformer. Han överlevde kriget men, homosexualitet var förbjudet i efterkrigstidens Finland där många förföljdes med våld eller togs in på mentalsjukhus. Touko, till yrket reklamare,fann behövlig eskapism genom att fly in i sin tecknade värld av vältränade, välhängda män i polisuniformer, sjömansuniformer eller inga uniformer alls.

Hans ikoniska, mustaschprydde läderknutte Kake är en återkommande fantasi i filmen, självsäkert vilandes bakom Touko i ensamma stunder av tvivel på kammaren, alltid med det där patenterade leendet, som en påminnelse om att han gör rätt, att hans skisser och fantasier i framtider kommer att gjuta mod hos och inspirera homosexuella män världen över. 

Filmen "Tom of Finland" hade behövt mer av den varan. Jag hade hoppats på en mer självsäker, stolt och lekfull filmatisering mer i linje med filmens stjärna och inte minst, hans livsverk. En filmatisering som vågade dra lika självsäkra hårda, skamlösa linjer som Laaksonens kolkritor. Istället får vi en relativt rak och redovisande biografi som aldrig skaver men heller aldrig bränner till. Trots högt produktionsvärde, fint skådespeleri och ett stabilt hantverk så känns Tom Of Finland i slutändan lite väl tam.

Ämnet bryter inte längre några filmiska tabun hos den nordiska publiken, vilket i sig är en stor seger men för att komma åt den verklige Tuokko Laaksonen så hade filmen hade behövt tänja på gränserna och våga utmana både sin form och publik. Det hade ärat Tuokko om inte annat. I en tid när vi har svårt att särskilja den nakna kroppen från det sexuella och med få undantag håller erotisk konst utanför kulturens finrum så hade både den här filmen, och många med den mått bra av en nypa av Laaksonens lekfulla, stolta och avslappnade förhållande till kroppen och sexualiteten - vilken form den nu än må ta.