Tommy 2014

Karolina Ramqvists roman "Flickvännen" skildrade vardagen för en kvinna som försökte förhålla sig till pojkvännens kriminella leverne genom en sorts skuldbelagd, halvt paralyserad strutsmentalitet. Hjältinnan i Tarik Salehs "Tommy" tvingas av omständigheterna att bli en driftigare typ. 

Hon återvänder i filmens inledning till Stockholm tillsammans med sin sexåriga dotter för att ordna upp sin gangstermakes affärer och lägga vantarna på det byte som han och några individer till kom över vid ett omskrivet och ouppklarat rån mot Landvetter flygplats ett år tidigare. 

Men har denne Tommy verkligen dröjt sig kvar i Sri Lanka, eller är han i själva verket död? Den frågan angår inte bara biopubliken utan också polisen samt större delen av Stockholms undre värld, där Tommys forne kumpan Bobby (Ola Rapace) har klättrat i status i kungens frånvaro och inte alls är förtjust över att Estelle har dykt upp igen. Johan Rabeus skrupelfrie maffiaboss står i gengäld på hennes sida, men när tiotals miljoner kronor är inblandade kan som bekant lojaliteterna svikta åt alla möjliga håll. 

Greppet att låta Estelle navigera genom konflikthärdar och gangsterhierarkier med Tommys stundande återkomst som enda trumf på hand är dramaturgiskt mycket tacksamt. Moa Gammels benhårt sammanbitna och samtidigt späda gestalt åtnjuter i egenskap av gangsterdrottning respekt i de mest förhärdade kretsar, åtminstone så länge som hon kan hålla fasaden uppe och inte kostar folk några allvarliga pengar. 

Dessvärre blir det efter en stund tydligt att detta grepp också är filmens enda bärande idé. Allt är snyggt och stämningsfullt men också lite tafatt. En sidohistoria som att Estelle oroar sig för att hennes dotter uppvisar struliga tendenser och i förlängningen kommer att ta efter sin mamma känns ytlig och artificiell eftersom man som tittare aldrig riktigt får lära känna dottern, som i princip förblir en barnstatist. Ola Rapace slarvas till stor del bort, men i alls lika mycket som polisernas roll i filmen. Deras närvaro känns mest kosmetisk och krystad, som ett pliktskyldigt inslag i en berättelse om kriminella.

"Tommy" vacklar, tappar greppet och reducerar sig själv till en snyggt förpackad gangsterthriller som inte riktigt vet var den ska göra av sig själv i samma stund som grundpremissen har spelat ut sin roll. I det läget hjälper det inte att dialogen stundtals känns forcerad i korta scener som antyder en djupare mening men hela tiden leder vidare till en fördjupning som sällan kommer. Handlingen blir överdrivet komplicerad snarare än komplex och förlitar sig i allt för hög grad på vändningar och  genreklichéer för att engagera känslomässigt. 

Däremot är det kul att notera hur bra sångerskan Lykke Li gör ifrån sig som Estelles naiva lillasyster. Hon går på myten om den hopplöse kriminella pojkvännen som är snäll innerst inne hårdare än både Estelle och Karolina Ramqvists romanfigur tillsammans.