Tomten är far till alla barnen 1999

Det är dukat för bråk och missförstånd när Sara och Janne bjuder hem familjen till julfirande. Deras "familj" ser nämligen lite annorlunda ut: Saras tre barn har tre olika pappor som alla är välkomna, inklusive nya fruar. Mitt i smeten och utan något att säga till om står Janne (Peter Haber), plötsligt med huset fullt av buksvågrar, och en fru (Katarina Ewerlöf) som strax före "Kalle Anka" ska släppa en tung nyhet: hon väntar barn igen. Men vad hon inte vet är att Janne inte kan få barn, så frågan är, vem av exen är då pappan? 

Bakom den långa titeln "Tomten är far till alla barnen" döljer sig, som ni hör, ett slags whodunnit-mysterium med stor ensemble och många lustiga förvecklingar. Dessutom en skärskådning av 2000-talets moderna familjer och ett skräckexempel på hur julen inte bör firas. Ändå kan man alltid känna igen sig - om inte i karaktärerna så i situationerna som hör den svenska julen till. 

Det är ett enormt persongalleri som har tryckt in sig i den julfina villan. Och även efter flera omtittar kan jag knappt säga vem som är gift med vem, i vilken ordning alla karlar och ungar kom och varför. Kanske är det ytterligare en anledning till att "Tomten" lämpar sig så bra att se om, år efter år? Skådespelargänget är det då inget fel på, här är gräddan av eliten anno 1999. Vi har kommissarie Beck, kommissarie Späck, "Skilda världar"-Rebeckas båda inkarnationer, bröderna Ekborg och Suzanne Reuter (i en tyvärr alldeles för liten roll!).

Vid sidan av Alexandra Dahlström som trotsig vegandotter får barnen egentligen inte alls mycket utrymme. Det gör inget, då de vuxna karaktärerna själva ordnar ett fullt dysfunktionellt dagis. Katarina Ewerlöf vann Guldbaggen för huvudrollen som Sara, men jag tror att alla har sina personliga favoriter. Jag är själv ett stenhårt fan av Anne (Lena B. Eriksson), som bara blir fullare och sluddrar fram allt bättre oneliners ju mer kvällen spårar ur.

Och som den gamla reklamfilmen säger: "på julen får man ta från det undre lagret också". Monica Rolfners smarta manus sätter fingret på, utan att göra en stor sak av det, exakt hur svinigt en del kan bete sig under denna typ av sammankomster. Eldade av grupptryck och några glas glögg får särskilt grabbarna en viss tråkig jargong där smygrasism och homofobi frodas. Lite tillspetsat, såklart, det är ju en komedi, men förhoppningsvis kommer skratten med en viss tankeställare.

Med alla bitska och gråtande kvinnor skulle man nästan kunna missta "Tomten" för en Colin Nutley-film, men så länge Helena Bergström inte syns till är det lugnt. Regisserar gör Kjell Sundvall, som efter framgångar med "Jägarna" hittade sin filmkarriärs komiska höjdpunkt. Den följdes upp av en annan komedi med delar av samma ensemble, en dessvärre tvärsågad film som nu hur som helst är jävligt död och glömd. 

"Tomten är far till alla barnen" däremot, den tål att dammas av varje jul för att mysa till och skratta åt. Med hela tjocka släkten, eller ännu hellre - utan dem.