Tootsie 1982

Att en så oskyldig film som "Tootsie" kunde framstå som "vågad" i början av 1980-talet känns helt obegripligt nu. Den är ju inte mer kontroversiell än att Bill Murray kanske drar ett skämt för mycket om sin rumskamrat som klär sig i kvinnokläder. Samtidigt blev filmen en av de största succérna under sitt årtionde, framför allt i USA, vilket ändå får ge den epitetet snäll. Vilket är helt rätt. För även om detta åtminstone snuddar vid att ge en icke-förskönad bild av hur livet som kvinna är, oavsett om det är en man i hennes kläder, är det den varma komedin och de romantiska inslagen som gör filmen till en klassiker.

Handlingen kan ni väl? Arbetslösa skådisen Michael Dorsey (Dustin Hoffman) får inga roller och löser problemet genom att klä ut sig till ett kvinnligt alias, Dorothy Michaels. Resultatet blir en framträdande roll med ordentligt skinn på näsan i en av USA:s största såpoperar. Dragcharaden fungerar väldigt bra, fram tills att han både blir nära vän och hemligt förälskad i seriens stjärna Julie Nichols (Jessica Lange, Oscarsvinnare). Det hela kompliceras av att hans egen flickvän Sandy Lester (Teri Garr, Oscarsnominerad), börjar ana ugglor i mossen och att Julies kärlekskranka pappa Les (Charles Durning) också ger sig in i leken. Strax är förvecklingarna i gång.

Sidney Pollacks film är främst en klassisk komedi som hela tiden balanserar på rätt sida av det fåniga och överdrivna. Med små medel lyckas han skildra karaktärer som man verkligen bryr sig om. Hoffmans insats som Dorothy Michaels är så bra gjord att man nästan glömmer att hon egentligen är en han. Filmen lyckas också att undvika de mest uppenbara klyschorna när det gäller att visa en man som ska posera som kvinna. Men framför allt är det i birollerna som "Tootsie" blir något annat än en moster till "Mrs. Doubtfire". Jessica Lange hade precis fått sitt stora genombrott och visar här hur mycket man kan göra av en ganska endimensionell karaktär genom bra spel. Teri Garr är både hysterisk och gripande som Sandy medan Charles Durning står får filmens hjärta. Kul också att se en ung Geena Davis gör sin stora debut i filmsammanhang.

Pollack är också väldigt bra på skildra livet bakom kulisserna på en populär såpopera. I dagens medieklimat känns det ganska förlegat, men under 1980- och 90-talen var denna serievariant omåttligt populär i både USA och Sverige. Filmen ger en ganska bitsk bild av hur hårt nischat och drivet livet var för att producera avsnitt i en rasande takt. Det är här filmen plockar sin största komiska poänger och även vågar vara lite "edgy" vilket man på något intressant sätt undviker helt gällande transvestit-delen. För även om han ser ganska övertygande ut som kvinna så har världen sällan skådat en mindre feminin man än Dustin Hoffman. Om det är bra eller dåligt är upp till åskådaren men de sexuella undertonerna och de saker som det skulle kunna leda till är helt uteslutna.

Och egentligen behöver man inte det. För "Tootsie" är något så ovanligt som en romantisk komedi som just är en romantisk komedi. Det är en varm, rolig, fin och, till viss del, gripande skildring av en man som hamnar i dråpliga situationer för att han klär sig i kvinnokläder. Hur mycket ni vill tolka in i den meningen är upp till er, men för mig räcker det gott väl för att den ska bli en modern klassiker som vågar vara utan gimmicks. Men för att det skulle ha blivit ett riktigt mästerverk, ja då hade det behövts mer än klänning och en peruk ovanpå ett par boxerkalsonger.

Kim Nilsson