Toppen av ingenting 2018

Axel Petersén och Måns Månsson har en lång historia tillsammans bakom sig. Förutom att vara barndomsvänner har de också arbetat tillsammans i filmvärlden. Mest noterbar är kanske ”Avalon” som Petersén regisserade och Månsson fotade. Filmen hade världspremiär på Torontos filmfestival 2012 där den belönades med kritikerpriset för bästa debutfilm – den första gången en svensk film vann pris på festivalen. Nu har duon slagit sina påsar ihop igen och arbetar denna gång som regiduo. Deras nya film ”Toppen av ingenting” har tagits ut till huvudtävlan på Berlins filmfestival – den första svenska filmen att göra det sedan Lukas Moodysons ”Mammut” 2009.

Med sig på tåget har de också Peterséns faster Léonore Ekstrand, som även gjorde en av rollerna i ”Avalon” – en roll hon nominerades till en Guldbagge för. Ekstrand spelar 68-årige Nojet – en fashionabel kvinna som levt utomlands på pappas pengar. Men när fadern dör ärver hon den hyresfastighet som pappan ägde. Att ta hand om byggnaden och affärerna visar sig dock vara lättare sagt än gjort och Nojet hamnar i en ond spiral mitt i den svenska bostadsmarknaden – full av luriga finanshajar och våldsamma fastighetsägare.

Filmen fick ett delat bemötande under dess premiär på filmfestivalen i Berlin med både burop och applåder. Många under pressvisningen valde också att lämna salongen under filmens gång – och jag kan säga att jag förstår dem. Förvisso är jag av åsikten att man ser klart en påbörjad film – oavsett hur dålig den är – särskilt i sådana här sammanhang, och nu är ”Toppen av ingenting” inte så pass kass. Men det är minst sagt en påfrestande upplevelse.

Måns Månsson sköter fotot och berättar väldigt närgånget och grynigt händelserna i filmen. Kameran ligger ofta nära de allt annat än smickrande karaktärerna och man får nästan en frånstötande känsla av bildspråket – även om en del scener är mycket snyggt ihopsatta. Framför allt är dock filmen så oerhört tradig och intetsägande. Plågsamt långsamma scener blandas med rent nonsens i både dialog och utförande.

En av få ljusglimtar är Léonore Ekstrand och sättet hon porträtteras på. I en av årets mest oväntade sexscener skildras den 68-åriga kvinnan på ett sätt som sannerligen inte många kvinnor porträtteras på film – och det är en fröjd att se. Den lika psykiskt som fysiskt utmanande rollen ger verkligen Ekstrand tillfälle att skina och en ny Guldbaggenominering går nog att skåda i horisonten.

Hur man skulle kunna göra något spännande, intressant eller tänkvärt om bostadsmarknaden i Stockholm (jag somnade lite av att bara skriva den här meningen) återstår att se – men svaret får vi i alla fall inte här. Trots att vi har machetesfäktande sol-och-vårar-advokater, konfrontationer på laserdomes och en automatgevärssvingande 68-åring så blir ”Toppen av ingenting” förbryllande nog aldrig särskilt rolig eller engagerande. Tyvärr blev det närmare botten än toppen för duon Petersén och Månsson.