Tori och Lokita 2022

Filmen börjar med en närbild på unga Lokita, som blir intervjuad av en migrationshandledare. Vi är, liksom är myndighetens klåfingrar bokstavligen in her face, ettrigt nära. Syret tar slut, det räcker inte till och Lokita får svårt att andas. Scenen ger oss en snabb bakgrund till våra två protagonister. Vi får veta lite om deras relation och resa, vilket kommer vara den röda tråden genom det hela. 

 

”Tori och Lokita” är ett starkt berörande och finstämt drama om syskonen Lokita (Joely Mbundu) 16 år och Tori (Pablo Schils) 11 år. De bor i Belgien, i ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Tori har fått sina papper, tack vare bevisad förföljelse i sitt hemland, medan Lokita fortfarande väntar på besked om sitt uppehållstillstånd. Myndigheterna tvivlar på deras historia och släktskap, och om de inte lyckas bevisa blodsband, kommer hon bli utvisad. För att få ihop pengar att skicka hem, men också för att kunna betala av skulden till människosmugglarna som tagit dem från Afrika, säljer de två droger på natten åt en lokal kartell. Deras desperation leder dem in i en livsfarlig spiral, utan utväg.  

 

Bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne har skrivit och regisserat detta otroligt gripande drama. Sin vana trogen blandar de här till en filmisk cocktail bestående av vass samhällskritik och ömsinta scener av omsorg. De är kända för att rikta kameran och ljuset på det som skaver i samhället, dit där ljuset sällan annars faller. Deras filmer berättar om de utsatta och de utstötta, om ekonomiska orättvisor och de karga konsekvenserna av dessa. Men sen finns där också hoppet och den sköra, lilla gnistan av värme. ”Tori och Lokita” är en sådan film, och de två huvudpersonerna bär tillsammans gnistan genom den i övrigt ofta väldigt mörka historien. 

 

Ljuset är naturligt, ljudeffekterna sparsmakade och koreografin består av det som fanns där. Det och det naturalistiska fotot med skakig handkamera av Benoit Dervaux återges en berättelse som känns närmast dokumentär. Kameran är ofta nära och följer på påträngande avstånd karaktärernas förehavanden i långa tighta tagningar. Men samtidigt finns en konstant vördnad i bilderna, och även om det blir närgånget, visas aldrig för mycket. 

 

Som så många gånger innan i en Dardenne-film, är skådespelarna okända nykomlingar. Det är svårt att veta om Mbundu och Schils är medfödda talanger, eller om det är regin som är spot on. Antagligen är det en kombination, men oavsett så är resultatet otroligt övertygande. Det händer flera gånger, att jag får påminna mig om att det jag ser på, är en spelfilm. För så mycket, och så äkta känns det. Men samtidigt som jag kan trösta mig med att detta inte är på riktigt, är jag smärtsamt medveten om att det här faktiskt är verklighet för många. En verklighet som vi inte vill se eller veta av, mer än att lätt fasas över när det omtalas på nyheterna. Just därför känns filmen extra angelägen. Och vi bör se den. För att åtminstone försöka förstå hur den globala kapitalismens sociala och politiska effekter blir på dem, som är i periferin. 

 

Detta är en film om innehåll snarare än yta. Stilen är samtidigt anspråkslöst avskalad, vilket förstärker de enkla men hjärtskärande uttrycken av hängivenhet. Det gör ont att se de två unga individerna strida för sin överlevnad och värdighet, i en värld som gör allt för att klä av dem detsamma. 

 

”Tori och Lokita” är en i all enkelhet väldigt vacker och lågmält spännande berättelse om lojalitet, vänskap och andra människors girighet. Filmen är en metafor till den ekonomiska orättvisans tid vi lever i, och den skakar välbehövligt om oss privilegierade. I slutändan är den knappt 1,5 timme lång och väl värd din tid. Så se den!