Touch Of Pink 2004

Brittisk-kanadensiska ”Touch of Pink” kan bäst beskrivas som en ”East is East” med en stänk av rosa. Det är en harmlös liten dramakomedi som tar upp ämnen som kulturkrockar, familjens förväntningar och traditioner, men även våndan inför att komma ut som homosexuell. Nåja, den försöker i alla fall.

Alim är en ung bög som lever ihop med Giles i London. Alims familj kommer från Pakistan men bor i Toronto. För Alims stora släkt är familjen allt – precis som att upprätthålla seder och traditioner. Här får man inte sticka ut eller gå sin egen väg. Troligtvis är det en av anledningarna till att Alim valt att bosätta sig en hel ocean ifrån dem. Lyckligt ovetandes om pojkvännen Giles tror de att han är ihop med en söt muslimsk flicka, som dessutom är hjärnkirurg. När Alims mamma kommer på besök under några dagar utbryter panik – huset rensas på alla homoprylar och böcker, och Giles degraderas till ”inneboende”. Något som han inte är speciellt förtjust i, han tycker att Alim borde vara ärlig mot sin mor.

Alim spelas av Jimi Mistry som även hade en stor roll i ovan nämnda ”East is East” – något som gör att filmen ännu mer känns som en kopia. Han älskar gamla filmer och jobbar inom film, något som verkar ha satt sig på hjärnan då han har ständigt förekommande hallucinationer – han ser sin idol Cary Grant överallt. Inte bara det, Grant (i Kyle MacLachlans gestalt) kommer med tips och råd inför Alims agerande i diverse jobbiga situationer. Stundtals kul, eftersom ingen annan av förklariga anledningar kan se honom, så har han friheten att reagera eller säga precis vad han vill. Och det blir en och annan vass kommentar.

Förutom huvudpersonens mystiska sjukdomstillstånd kommer filmen inte med något nytt. Regissören vågar aldrig riktigt fördjupa sig i några ämnen som kan verka känsliga, vilket är tråkigt. Istället gör han det lätt för sig och följer gamla mallar som vi sedan tidigare är vana vid. Familjemedlemmarna som vi får möta under en ung släktings bröllop är självklart sådär skruvade och knäppa som alltid i såna här filmer. Även skildringen av homosexuella är väldigt platt och blek, för att inte säga fördomsfull – Alim älskar sina musikaler och Giles hoppar i säng med en annan kille så fort det börjar strula sig det minsta mellan de två. Och trots det helt omotiverade snedsprånget är det inte speciellt svårt att gissa hur det hela slutar. Cary Grant tjatar ju om sin ”happy ending” redan från början.

Filmer med gaytema hör inte direkt till vanligheterna på våra biografer så säkert lär ”Touch of Pinks” premiär göra någon glad, men frågan är om känslan finns där även efteråt? Det tror inte jag.