Tove 2020

Min relation till Tove Jansson är så gott som obefintlig. Jag känner förstås till hennes livsverk, de runda och goa Mumintrollen, även om de aldrig varit en del av min barndom.

Men en bra biopic bör stå på egna ben och engagera, oavsett vad man känner till om dess huvudperson. Det lyckas "Tove" med. Kanhända att en mer insatt och intresserad person snappar upp fler blinkningar och paralleller mellan Jansson och hennes skapelser, men det är inget måste att komma med förhandskunskaper. För mig blir Tove, i Alma Pöystis gestalt, en trevlig ny bekantskap.

Filmen följer den finlandssvenska muminmamman i 30-årsåldern. En frisinnad, lätt rebellisk, obunden själ som målar tavlor på beställning men brinner mer för de små sagofigurer som hon krafsar ner på små lappar mellan olika jobb.

Vi följer henne under några år med avstamp i 1940-talet då hon kämpar med att klara hyran, finna sin röst som konstnär, behålla sin integritet - och till råga på allt kliver den stora kärleken in i hennes liv. Nej, inte Atos (Shanti Roney) även om han på pappret låter som en alldeles passande friare. Det är istället överklassdottern Vivica som stjäl Toves hjärta och sedan leker med det.

"Tove" bjuder på ett charmigt porträtt av en välkänd konstnär och författare som ung. Det är också en stormande kärlekshistoria som skildras med enkla medel, den får växa och gripa tag i tittaren emellan scenerna, blickarna, kyssarna och replikerna. Det är en berättelse om den stora kärleken som man inte upptäcker var ens stora kärlek förrän det kanske är för sent. Samtidigt är jag glad att filmen inte skapar ett stort ståhej kring kvinnornas relation, det är uppfriskande nog inte en "lesbisk" romans eller en "förbjuden" romans som skildras. Även om den utspelar sig för 70 år sedan.

Filmen är rakt igenom tjusigt välsnickrad och vacker. Fotot av Linda Wassberg ("Apflickorna"), bitterljuva pianotoner från Matti Bye ("Den allvarsamma leken"), scenografin, kostymerna - allt skapar en härlig tidskänsla i de bohemiska lägenheterna i 1950-talets Helsingfors där man bara vill dricka rödvin, lyssna på jazz och umgås med kreativa själar dagarna i ända.

En njutbar film som man har absolut inget dåligt att säga om. Det kunde ha behövts lite mer spänning eller konflikt för att verkligen få historien att lyfta, men Alma Pöystis porträtt av den charmiga konstnären välkomnar tittaren med öppna armar.

Kul detalj: Pöysti har tidigare gjort rösten till Snorkfröken i en av Mumin-filmerna, samt spelat Tove Jansson på Svenska Teatern i Helsingfors. Det här är en roll som gjord för henne, hon kan den utantill - och som hon briljerar.