Toy Story 1995

Innan "Toy Story" fick barn - och vuxna med barnasinnet i behåll - nöja sig med en tecknad Disney-film om året och med senaste installationen "Pocahontas" kändes tanken med gulliga uppdateringar av klassiska historier med fager hjälte/hjältinna, kärlekshistorier, musikalnummer och roliga bifigurer en aning slitet. Därför kom denna animerade pärla från långfilmsdebuterande Pixar & co som en frisk fläkt i barnfilmsgenren, främst för att den är minst lika tilltalande och underhållande för vuxna.

Uppläget är lika simpelt som genialt: leksaker är levande och har ett eget liv när ingen människa tittar. I pojken Andys samling är cowboydockan Woody både favorit och ledare för de andra leksakerna men på Andys födelsedags blir Woodys värsta mardröm verklighet - en ny, modern och populärare leksak gör entré i form av rymdjägaren Buzz Lightyear. Svartsjuka uppstår och när Woody oavsiktligt puttar ut Buzz - som själv inte förstått att han är en leksak - genom fönstret så måste han hitta honom igen innan Andys familjs flyttlass ger sig iväg.

Det briljanta här hur man med fingertoppskänsla lyckats kombinera familjeäventyr, humor och budskap om kamratskap och att hitta sig själv. Och tack vare fint samspel mellan regissör, manusförfattare, röstskådespelare (än idag det mest minnesvärda på Tim Allens CV...) och inte minst animatörerna fungerar allt på en för sin tid sällan sedd nivå. Det är en riktig lycka att få skratta både åt och med de välutvecklade karaktärerna och faktiskt med hela sitt hjärta bry sig om deras öde. För det är en varm, kärleksfull film gjord av och för människor med barnasinnet i behåll.

Det finns hög, härlig igenkänningsfaktor när det gäller både leksakerna (även om många är amerikanska klassiker) och filmreferenser. Man försätter leksakerna i för diverse filmgenrer klassiska scenarior. En leksakssoldat (vars sergeant har rösten av R. Lee Ermey från "Full Metal Jacket") har en krigsfilmsliknande scen efter att ha blivit trampad på; i en galleria med rymdtema finns ett spel med en blinkning till "Alien"; och hemma hos Andys sadistiska granne återskapar man skräckklassiker som både "Frankenstein" och "Freaks".

Det finns även en stor portion drabbande humor. Tempot är högt, ordvitsarna många och slapsticken av klassisk, välfungerande sort. Filmen är som en stor fest och håller än idag, trots mer slipad konkurrens från både uppföljare och andra, möjligen mer hyllade Pixar-rullar som "Hitta Nemo" och "Wall-E". Första äventyret med Woody, Buzz och deras vänner är fortfarande en förstklassig filmupplevelse som både roar och berör alla åldrar.