Toy Story 4 2019

Pixars populära plastgubbar är tillbaka för att krossa biorekord och vinna ännu en Oscar.

 

Nästan ett kvarts sekel har gått sedan allt började. ”Toy Story” släpptes 1995, och revolutionerade filmvärlden som den allra första datoranimerade långfilmen. Idag är ”Toy Story” filmvärldens mest långlivade animerade filmserie. Det är rätt otroligt egentligen: många som var barn då, kan nu ta med sina egna barn på bio.

Senaste filmen, ”Toy Story 3”, kom för nio år sedan och troddes vara ett avslut. Surprise surprise, här är de igen, och det är utan tvekan ett kärt återseende. Med den godhjärtade sheriffen Woody och den orädde astronauten Buzz Lightyear i spetsen, är det dags för ett nytt episkt äventyr i miniformat.

Filmen tar vid där trean slutade. Pojken Andy har växt upp, och anförtror hela sin leksakssamling till lilla Bonnie. Hon föredrar den tuffa cowboytjejen Jessie, och Woody får åter finna sig oönskad och bortglömd. Han tar dock på sig rollen som general över Bonnies lycka och välmående, och se till att alla leksaker spelar sina roller väl. Snart är det dags för familjen (och leksaksgänget) att dra ut på husvagnssemester, med många problem längs vägen. För leksaker har ju en tendens att tappas bort.

Allt känns så tryggt och välbekant att det blir lite... tråkigt. Nej, förväntat iallafall. För det är ju samma historia som berättas om och om igen. En leksak hamnar på villovägar. En räddningsaktion inleds. På vägen möter man på diverse hinder och onda leksaker, och konfronterar insikten om att ens bäst-före-tid som favoritleksak snart kan vara över. Det hänger på teamwork och god familjeanda för att rädda dagen. Pixar verkar okej med att återanvända sina gamla manus för det här är i grunden samma berättelse som i "Toy Story" nummer 1-3, bara på en annan lekplats.

Bland nya bekanta finns sorgsna dockan Gabby Gabby (Christina Hendricks gör originalrösten), fluffiga duon Bunny och Ducky med morbida fantasier (skönt spelade av Jordan Peele och Keegan-Michael Key) och den kanadensiske stuntmannen Duke Caboom (Keanu Reeves). Filmen är en hyllning till gamla retroleksaker, och som alltid är det kul att se våra bekanta hjältar interagera med nya omaka figurer.

Roligast i gänget är Forky, en hemmasnickrad spork-varelse med existentiell ångest. (Jepp, det innebär också att Disney numera kan sälja en plastgaffel som leksak för 300 kronor.)

De nya miljöerna öppnar upp för stora äventyr. Vi hamnar bland annat i en antikaffär full av skumma typer i dammiga hörn, och på tivoli. Leksakernas värld är en enormt härlig sandlåda för regissören Josh Cooley, ett bekant mikrokosmos ur spännande nya vinklar. Det bäddar för lekfulla actionscener där en vanlig katt kan bli ett livsfarligt monster.

För barn finns det antagligen inget mer klockrent koncept än leksaker som kommer till liv när ingen ser. De yngsta tittarna kommer säkert se på sina dockor och bilar med lite andra ögon när de kommer hem från bion. Filmen har ett gulligt budskap om vad leksaker betyder för barn, och hur de sprider glädje och ger tröst. Historien utspelar sig som vanligt från leksakernas perspektiv men den här gången har de mänskliga karaktärerna fått mera utrymme.

Även medföljande vuxna kan hitta betydligt tråkigare filmer. Pixar har alltid satt ribban högt, denna är inget undantag. Animationen är på toppnivå med snygga detaljer. Karaktärerna är sköna och charmar tittaren, alla med sin slags humor och egendomligheter. Historien växlar skickligt mellan lugnare stunder och fartfyllda äventyr. Man förlitar sig aldrig på billiga skämt eller hysteriska inslag som så många andra animerade filmer. Det är pålitlig underhållning som passar alla åldrar.

Men samtidigt vet vi vad Pixar kan leverera för mästerverk när de lägger manken till. Med originalfilmer som "Upp", "Wall-E" och "Insidan ut" har de både överraskat oss och väckt tårkanalerna till liv. Därför känns det trist när de bekvämt lutar sig tillbaka på redan etablerade titlar. Jag föredrar när Pixar utmanar gränserna och förnyar sig själva, istället för att servera samma gamla succérecept igen.

Detta är samma gamla "Toy Story" på gott och ont. Välbekanta och älskade karaktärer är tillbaka i ett underhållande och varmhjärtat äventyr. Inte alls lika revolutionerande som år 1995 , men även en Pixar-uppföljare är ofta bättre än det mesta i sin genre.