Trädet 2010

Långt ut bland kullarna på den australiensiska landsbygden har familjen O'Neil byggt sitt hus bredvid ett enormt fikonträd, stort som den största svenska ek, med flera meter långa grenar. Familjen är lycklig och de två relativt unga föräldrarna har fyra barn där den yngsta är runt två och den äldsta en sugen på att flytta hemifrån-tonåring. Allt är som det ska, tills en dag då pappan i familjen får en hjärtattack på vägen hem. Hans bil rullar långsamt fram över kullen med den döda pappan bakom ratten och stannar först när den når trädet. För åttaåriga dottern Simone, som står på bilens flak (det är på vischan i Australien, bilar har flak) får händelsen och trädet, pappans sista viloplats så att säga, en mycket speciell betydelse.

Hela familjen reagerar på olika sätt inför pappans död. Minstingen Charlie upphör till exempel att prata och mamma Dawn faller in i en depression där hon utmattad försöker ta hand om sina barn och ordna en försörjning, nu när deras enda inkomst försvunnit. Simone tar sin flykt upp i trädet. Där bland dess sus, knak och vajande rörelser finner hon trygghet och tröst. Där bland grenarna kommunicerar hon även med sin döda pappa. Hon är nämligen fast övertygad om att hans ande förflyttade sig från bilen upp i trädet.

En natt lockar Simone med Dawn upp i trädet för att berätta om att pappan är där. Det kan bero på hans närvaro eller att de får gömma sig för den galna grannfrun med sin ficklampa, men där uppe gömd i lövverket skrattar Dawn för första gången sedan hennes make gick bort. Hon verkar få ny kraft, hon rensar ut kläder i garderoben och hon får ett jobb. Hennes chef George är dessutom en lika snygg hantverkarkille som hennes tidigare make och något väcks helt klart inom den tidigare nerdeppade Dawn.

Men, samtidigt som trädet har en helande effekt på familjen, så skapar det problem. Det är torka i Australien och trädet sträcker ut sina rötter allt längre för att hitta näring. Det här påverkar husets VVS-ledningar, grannens gräsmatta, vägen och familjens vattencistern. Flera röster påpekar att det är dags att fälla det gamla trädet. Det stora fikonträdet verkar också ha koll på vad som händer i familjen. När mamman, givetvis, faller för sin chef George och hånglar med honom, trillar en stor gren rakt ner genom hustaket senare på kvällen. När familjen åker på en julresa med George, har husets täckts med klängrankor från trädet och dess rötter har gjort än mer skada på byggnaden när de återvänder. 

Utan övernaturligt överspel eller specialeffekter, men med en ständig mystik, håller regissören Julie Bertucelli ihop Trädet till en riktig rörande och fin berättelse om en familj i kris. Med finkänslig regi får Bertucelli ut fina prestationer av sin ensemble, i synnerhet Charlotte Gainsbourg som den sargade mamman och av Morgana Davies i rollen som Simone. Den sistnämnda övertygar inte bara sin familj utan även oss i publiken att pappan finns där i trädet. När ett sådant smått absurt grepp går hem, ja, då pratar vi inte bara om naturromantik utan också om filmmagi.