Trädgårdsfesten 2018

”Trädgårdsfesten” handlar inte helt osökt om ett party i en trädgård dit bland annat den avdankade tv-stjärnan Castro anländer för ett bittert återseende med sin exfru och vuxna dotter som nyligen skrivit en bok om sin far. På festen finns dessutom är en ung hypad Youtube-stjärna med entourage och konflikter och kulturkrockar är snart ett yvigt faktum.

Det här är en film om det lite tjusigare livet och hyckleriet som ofta kantar det. Agnés Jaoui regisserar med van hand, men har alltså också skrivit manuset tillsammans med sin make Bacri. De två spelar dessutom det forna äkta paret Castro och Helene och har ett gott samarbete även framför kameran. 


Jag tycker om manuset, de rappa dialogerna och de på många håll riktigt härliga karaktärerna och hur deras yta skalas av allt medan tiden går och champagneglasen töms. Samtidigt känner jag att helheten kunde blivit roligare. Jag vet inte riktigt vad som saknas så här på rak arm, mer än att det är något väsentligt. 
Jag blir aldrig engagerad på allvar och känner att mitt fokus irrar sig bort bland mängden människor som presenteras. Det är många som vi får följa och alla har visserligen sin givna plats i handlingen, men flera känns trots det malplacerade och mest liksom i vägen bara för det som berättas.

Jag misstänker också att en hel del av cynismen och humorn inte når hela vägen, eftersom det är svårt att översätta viss typ av verbal komik. Ett upprepat skämt till exempel är att värdinnans polska pojkvän bryter när han talar franska, vilket är svårt att uppfatta som speciellt kul utan franska öron. Tveksamt är om det till sist är så kul för de franska öronen heller. Men jag låter det vara osagt.

Olyckligtvis nog jämför jag den här filmen med en annan hyfsat ny fransk, också den om en fest; ”C’est la vie”. Den var väldigt mycket roligare och piggare, varför denna vid sidan av får ett mer ljummet och torrt skimmer.

Manuset är som sagt välskrivet och fotot anspråkslöst vackert och effektivt. Jag gillar att kameran förflyttar sig i de vackra omgivningarna likt en av gästerna på festen och stannar till vid ett sällskap i taget och glider sedan vidare. Det skapar ett flyt och ett bra tempo och bilder som jag verkligen uppskattar och gärna vilar ögonen på.

”Trädgårdsfesten” är en charmig liten film om överklass, åldersnoja och krockar i kultur och annat. Den är sevärd och absolut underhållande på sina håll. Men jag känner att jag blir lite lost in translation och inte riktigt får ut allt jag vill. Se denna, men bara om ni redan sett ”C’est la vie”.