Trainspotting 1996

För det första. Jag har aldrig knarkat själv. Och en av anledningarna är faktiskt Danny Boyles "Trainspotting". Som filmälskande 13-åring lyckades jag efter mycket smusslande till slut se den film som alla pratade om sommaren 1996. Vissa sa att den var så äcklig att de spydde, vissa hatade den och vissa älskade den så mycket att de hade sett den minst tio gånger. Själv var filmen för mig första gången som rörliga bilder kunde skapa en känsla som kändes verklig. Det nästan gick att känna lukten och hur trångt det var när Ewan McGregors Mark Renton kryper ned i en skitig toalett och kommer ut i ett bottenlöst hav. Om det här ska vara att vara hög, tänkte jag då, så vill jag aldrig vara det.

Så här i efterhand har jag vid flera tillfällen sett om "Trainspotting" och trots att den kanske inte riktigt hade samma chockfaktor som vid mitt första möte slås jag fortfarande av hur kompromisslösa Danny Boyle och hans vapendragare var. Precis som vid Boyles debutfilm "Dödsleken", vars manus också skrevs av John Hodge och producerades av Andrew Macdonald, skildrar historien människor som är allt annat än sympatiska, men helt realistiska i sina handlingar. Det blir som att hålla upp en spegel där vi får se alla våra värsta sidor reflekterade och förstå dem trots att vi hatar dem.

Den numera klassiska filmaffischen presenterade också huvudkaraktärerna på ett karaktäristiskt 90-talssätt med snyggt typsnitt, svarta ringar kring ögonen och lätt 50-talsinspirerade kläder. Som om The Cardigans när de sjöng "Lovefool" hade injicerat heroin under första refrängen. Här såg vi redan nämnda Mark Renton (Ewan McGregor)  som är filmens hetsigt bultande hjärta. Den numer klassiska inledningen där han och kompisen Spud (Ewan Bremner) jagas av säkerhetsvakter till tonerna av Underworlds "Born Slippy" och nästan blir påkörda av en bil innan Renton tittar rakt i kameran med ett galet leende bryter mot alla filmkonventioner som finns. Och det är helt mästerligt!

Renton är också filmens berättare. Han uppmanar vid flera tillfällen publiken att välja livet, något som blev ett slagord efter filmens premiär. Själv har han valt att bli en heroinmissbrukare tillsammans med Spud, bedragren Sick Boy (Johnny Lee Miller), tvålfagra sportaren Tommy (Kevin McKidd) och våldsamme galningen Francis Begbie (Robert Carlyle). När Renton försöker sluta med sitt drogberoende dras både han och tittarna in i en abstinens som skapar några av de ruskigaste bilderna jag sett på film. En annan bieffekt av hans avvänjning är att han blir sexsugen igen vilket resulterar i ett klubbesök där han träffar Diana (Kelly Macdonald). Men alla i hans kompisgäng har inte lika lätt att sluta knarka och deras vägar korsas mer än en gång på ett destruktivt sätt vilket gör att flera oerhört oförutsägbara scenarion staplas på varandra i raketfart fram tills det adrenalinstinna slutet.

Någonstans i filmen finns en simpel sol och vårhistoria som hela tiden för historien framåt, men det som de flesta brukar minnas är de absolut vansinniga drogscenerna. Det är döda bebisar, grova injiceringar i närbild och så snurriga bilder att det känns som att vara i en konstant mardröm. Samtidigt finns det också ganska tradtionella porträtt av trasiga själar vars användande av droger förstör deras liv. Framför allt den blonda Tommy går på drygt en timme från att vara en Backstreet Boys-medlem till en smutisg sjukling utan någon som helst framtid. Både gripande och skrämmande.

Det saknas inte heller roliga inslag. Överlag ligger skrattet i "Trainspotting" alltid nära till hands, dels för att man till slut måste ta sig för pannan för att kunna klara av att titta klart. Det finns bland annat en extremt pinsam frukostscen, där den otursförföljde Spud upptäcker att han lämnat något mer i lakanen än kvinnan han låg med, som är något av det värsta jag sett. Helt hysteriskt roligt och fullständigt vämjeligt på samma gång.

Det som jag mest är imponerad av när det gäller Boyles film är dock inte de filmiska kvaliteterna, utan på det sätt han lyckas skapa en helt unik ton som aldrig blir falsk. Hur han gör en film om droger som samtidigt kan framstå som både cool och fräck, men också så vidrig att en hyfsat normal person aldrig ens skulle överväga att gå samma väg som karaktärerna.

Skådespelarna gör alla oerhört bra insatser. Framför allt en ung (och obehagligt smal) Ewan McGregor, som vid filmens premiär var på väg att bli Storbritanniens nya stjärna, bär upp filmen på ett högst imponerande sätt. Även Robert Carlyle sticker ut som den helt utflippade Francis och Ewan Bremmer som Spud ger helt klart adjektivet bortkommen ett ansikte. Det fantastiska soundtracket har också blivit en kultklassiker och nu när 1990-talsmusik äntligen är inne igen finns det gott om anledningar till att leta upp det på iTunes eller i en reahylla.

Det är lite underligt att "Trainspotting" faktiskt inte används mer i skolorna som någon form av undervisning när det gäller droger. Kanske är lärarna rädda för att filmens inramning snarare ska få våra unga att tycka att det är coolt att knarka. Med handen på hjärtat kan jag säga att om någon blir sugen på att injicera heroin med en skitig nål efter att ha sett Boyles film så skulle denna antagligen ha blivit missbrukare även utan att ha sett filmen. Däremot finns det ett gott budskap om att det är viktigare att välja livet, att våga vara nykter och ren. Och det gör att man gärna väljer att se filmen igen. Och att man väljer "Trainspotting" som en av de bästa filmerna i modern tid.