T2 Trainspotting 2017

Första filmen slutade med att Mark Renton (Ewan McGregor) blåste sina pundarvänner efter en gynnsam knark-affär. Han flydde med en väska full av pengar och hoppet om att lappa ihop sin trasiga tillvaro: ”choose life."

Ja, du bör ha sett första "Trainspotting". Nyligen, eller när den var som hetast på 90-talet, det spelar ingen roll. Uppföljaren låter fansen återbesöka karaktärerna av inga andra skäl än rent nostalgiska. Och kanske för att ge oss en anledning att reflektera över våra egna liv, var vi har varit och var vi är på väg.

Där "Trainspotting" var en fartfylld tripp, en skoningslös djupdykning ner i en knarkares skitiga vardag med huvudet före, är "T2: Trainspotting" en mognare film. Inte lika äcklig, rolig, galen eller visuellt spännande - även om en del av ingredienserna finns här också. Det är en uppföljare med 40-årskris som ägnar lite för mycket tid åt att älta det förflutna. 

Det börjar med att Renton, nu 40-nånting, återvänder till Edinburgh, en stad som förändrats mycket på tjugo år. Men bland välbekanta gator ekar minnen från förr. Renton vill träffa gamla vänner och se om det finns en chans till försoning. Här väntar Sick Boy (Jonny Lee Miller), fortfarande bitter efter att ha blivit lurad av sin bäste vän. Samtidigt i en annan del av stan har Spud (Ewen Bremner) blivit lämnad av fru och barn, och hamnar på absoluta botten. Igen. Och det vore ju ingen reunion utan att Begbie (Robert Carlyle), den smått galne kåkfararen, dök upp som en oönskad böld i arslet.

Den stora nya karaktären är Veronika (Anjela Nedyalkova), Sick Boys östeuropeiska flickvän som säljer sig till högt uppsatta män och utpressar dem sedan på pengar. Tillsammans med Sick Boy och Renton gör trion upp planer på att bygga en bordell, något som ju kräver pengar. Så föds idén till en ny kupp. 

”T2”  vilar på flera lösa intriger, men saknar en story stark nog att bära upp filmen. Den har ändå viss charm, om man nu kan kalla det så. På sitt eget skruvade sätt hyllar den första ”Trainspotting” samtidigt som den låter oss omvärdera den. Vi får för första gången se hur karaktärernas val och beslut har påverkat deras liv, och hur den bekymmersfria (nåja) ungdomen har vuxit upp - det är inte alltid en smickrande bild. Tillbakablickar, till första filmen, men även till Rentons och grabbarnas barndom, återkommer ofta. Gamla handlingar får sina konsekvenser. De tragiska karaktärerna har blivit äldre, men inte direkt klokare.

Jag vill inte riktigt kalla den för en uppföljare. Sådana försöker berätta en ny historia. Ofta större, vildare och med extra mer av det som gick hem hos publiken. "T2" är snarare ett melankoliskt återseende för de mest inbitna fansen. En "vad hände sen"-special som visserligen varit efterlängtad, men existerar helt i skuggan av originalet.  Det är epilogen vi inte riktigt behövde, men som tillför ett nytt lager till den riktigt grymma filmen från 1996. 

Om ettan kan liknas vid en rejäl fyllefest, är tvåan ångesten som smyger på dagen efter. Den ger utrymme för eftertanke och väcker också funderingar över ens egna liv. Vem var du för 20 år sen när "Trainspotting" kom? Hur ser ditt egna liv och dina relationer ut om 20 år?