Transamerica 2006

Att linjen mellan pojke och flicka suddats ut alltmer med åren har varit förvånansvärt märkbar på vita duken. Vem minns inte lilla Linda Hunt som spelade mannen Billy Kwan i ”The Year of Living Dangerously” på 80-talet. 90-talet inleddes med Jaye Davidsons chock i ”The Crying Game” (hon hade liksom en grej mellan benen!). Hilary Swank var också mycket övertygande när hon spelade en tjej som ville vara en pojke i starka ”Boys don’t cry”. Men frågan är om könskonstellationerna någonsin varit så komplicerade som i Duncan Tuckers ”Transamerica”. Här spelar den i högsta grad kvinnliga Felicity Huffman (”Desperate Housewives”) en man som ska operera sig till kvinna, Freud hade säkert gnuggat sina grå.

Stanley Osborne (Huffman), eller Bree som han heter som kvinna, har bara en vecka kvar till sin könsoperation och har precis fått alla papper underskrivna. Ödet har dock andra intentioner och Brees son Toby (Kevin Zegers) ringer och ber om att bli utlöst ifrån New York-polisen. Pushad av sin terapeut gör Bree en lång resa till andra sidan USA, men förmår sig inte att avslöja sin riktiga identitet. I stället tar han sig ett alibi som en kristen missionär som erbjuder sig att köra Toby ner till Kalifornien, men en omväg tillbaka till Tobys styvfar resulterar i en ganska lång och oväntad resa för alla inblandade.

Duncan Tucker ligger hela tiden på gränsen till en förnumstig informationsfilm, men lyckas skickligt undvika de värsta klichéerna genom finlir och excentriska rollfigurer. Han väjer inte för scener som många i publiken säkert blundar för, men allt är gjort på ett så rakt och redigt sätt att inget blir spekulativt. Om det är något som når oss så är det den omfattande värmen. Och en önskan om att passa in. Vare sig du har konstiga kläder eller råkar vilja bli av med en penis.

Trots att Tucker också kryddar med smäktande landskap genom USA:s kanske mindre kända regioner, så är det ändå skådespelarna som gör störst intryck. Kevin Zegers är stark och självlysande men alltid på gränsen till osäkerhet, som den lidande Toby. Graham Greene är helt enkelt underbar som en cowboyindian och Fionnula Flanagan är hysteriskt rolig som Brees mamma.

Men självklart är den som lyser allra mest Felicity Huffman i huvudrollen. Hon inte bara agerar på ett oklanderligt sätt, hon ser misstänkt äkta ut som en man som vill se ut som en kvinna också. Kroppsspråket, blickarna, ja allt har hon fångat till yttersta perfektion. Hon bränner in filmen i publikens hjärta med kärlek, humor och sympati.

Ska man vara petig så lämnar slutet mer att önska eftersom en av rollfigurerna hamnar i ett allt annat än önskvärt tillstånd. Visst kan det klassas som realism, men det lämnar ändå en besk eftersmak som skuggar över den fina känslan av försoning som filmen annars inger. Och hur många filmer de senaste åren har inte varit roadmovies där rollfigurerna hittar sig själva i resan? Inte alltför originellt kanske.

Men trots allt så är ”Transamerica” ett litet mästerverk som är ett välbehövligt ljus i vintermörkret. Och nu väntar vi alla på sju magiska ord: ”And the oscar goes to….”.