Transformers 3 2011

Okej, för er med noll koll så är "Transformers" baserad på kultleksakerna från 80-talet som kunde förvandlas från bilar till robotar. I filmerna är de utomjordingar som efter ett krig på sin hemplanet hamnat på jorden. Autobots är de goda, Decepticons de lite styggare. I den här tredje delen så planerar skurkrobotarna att ta över jorden och både NASA, Ryssland och Patrick Dempsey är inblandade på olika hörn. Samtidigt kämpar stackars Sam (Shia LaBeouf) med identitetskris då han inte får något jobb och tvingas leva i en superlyxig lägenhet som hans superheta flickvän betalar. Stackarn. Kan han komma att rädda världen med sina robotvänner ännu en gång?

"Transformers 3" är om något extremt pampig och snygg. Bay och producenten Steven Spielberg har gott om stålar och använder dem väl. Det fläskas på ordentligt med stora och högljudda effekter och man har inte kompromissat när det gäller antal byggnader och fordon man kan förstöra på diverse, uppfinningsrika sätt. Att man överansträngt sig lite när det gäller storyn känns kanske onödigt då filmen tar lite väl lång tid att komma igång och mycket känns som transportsträckor till de matigare actionsekvenserna som trots allt är filmens huvudrätt. Huvudkaraktären Sams sidohistoria med jobb- och flickvänsbekymmer är dessutom av den löjligare och mer förutsägbara typen.

Men saker och ting rullar på bra och fans av tidigare filmer lär lämna biosalongen nöjd. Att man kryddat med klockrena birollsskådisar hjälper lång väg. Som i de andra "Transformers" är personliga favoriterna Julie White och Kevin Dunn som Sams föräldrar. Deras scener med LaBeouf är fantastiskt komiskt tajmade och definitivt bland höjdpunkterna. Sen att proffs som Frances McDormand, John Turturro, Alan Tudyk, Ken jeong och John Malkovich (!) dyker upp vid olika skeden kompenserar mer snyggtråkiga skådespelare som Dempsey och Josh Duhamel.

Vad som är mindre kul är hur filmen övergår från festlig actionkomedi till en apokalyptisk katastroffilm där människor offras på löpande band. Scener med sönderbrända lik tar liksom udden av det roliga i en film som trots allt bygger på populära leksaker. Man tar historien och upplägget på för lite stort allvar och det som ska vara festligt och smaka popcorn blir plötsligt lite beskt och osexigt. Man hittar tillbaka till gnistan mot klimaxet men vissa deprimerande domedagspartier hade gärna fått hamna på klippgolvet.

Vad gäller Rosie Huntington-Whiteley, som ersatt Megan Fox som filmens ögongodis, kan nämnas att hon är där av en anledning: vara snygg, hjälplös och bära tajta kläder. Att hon är ett våp vars enda uppgift är att hamna i fara och blir räddad går att överse men det känns som om Spielberg & co kunnat hitta någon lite mer karismatisk. Rosie putar ordentligt med munnen och tindrar med ögonen men liknar mest en stelopererad Cameron Diaz. Att få Megan Fox att likna Meryl Streep är kanske en inte helt smickrande merit.

Filmen är knappast ett mästerverk och Lars von Triers största fans lär knappast ha något att hämta här. Men främst fansen lär bli nöjda och en regnig söndag funkar den absolut som lättsmält bakisfilm. Att den är på tok för lång och stundtals deprimerande är detaljer i marginalen som man lätt förlåter med häftiga effekter, bra action, kul humor och flera klockrena skådespelare. Ta en näve popcorn och vila hjärnan.