Transformers One 2024

”Transformers” har aldrig varit en stabil filmserie på bioduken, de flesta gränsar till att vara helt obegripliga, men sen är det inte heller en franchise som ens började med integritet. Källmaterialet är massproducerade leksaker från Hasbro, hur skulle en dålig film kunna förstöra robotarnas heder? Men det behöver inte betyda att ”Transformers” aldrig kan nå högre än sitt smått cyniska ursprung.

 

Nu är det Josh Cooley, som ironiskt nog tidigare regisserade ”Toy Story 4”, som får köra med Hasbro-leksakerna. ”Transformers One” är som sagt en prequel som visar hur konflikten mellan Autobots (Optimus Primes gäng) och Decepticons (Megatrons gäng) började. Men vid den tiden var ärkefienderna faktiskt bästa vänner och långt ifrån att vara herrarna på täppan. De har andra namn (Orion Pax och D-16), de är lågmälda gruvarbetare och de är kugglösa (de kan inte transformera).

 

På sistone har ”Transformers”-filmerna varit väldigt isolerade äventyr - man skulle kunna säga att serien har haft en identitetskris. Efter Michael Bays tid bakom ratten vågade ”Transformers”-filmerna testa nånting helt nytt med ”Bumblebee” (att vara bra). Sen kom ”Rise of the Beasts” som handlade om nånting helt annat och gick in genom ena örat och ut genom det andra ända tills de sista fem sekunderna plötsligt hotade en galen uppföljaridé.

 

Nu har vi ”Transformers One”, en animerad prequel som återigen inte har något att göra med de andra filmerna. Den har dock en starkare identitet än tidigare försök.

 

Det är första gången sedan 1986 som Autobots-teamets bioäventyr är helt animerat och redan efter första scenen börjar man undra varför det tog så lång tid att testa det igen. Visst är det coolt ibland att se komplexa datoranimerade skapelser på verkliga platser, men robotarna passar mycket bättre här. Michael Bay gjorde fem(!) filmer i serien men lyckades aldrig jonglera det löjliga ursprunget med hans extrema tendenser. Det var som att Bay skämdes över att källmaterialet var barnsliga leksaker så kompenserade med att göra filmerna rejält våldsamma och komiskt sexualiserade.

 

I ett animerat format matchar de smått löjliga koncepten bättre. Bilderna är ofta väldigt kreativa och det är en fröjd att äntligen spendera mer tid på Cybertron än samma gamla städer i USA. Huvudkaraktärerna är faktiskt Autobots den här gången vilket äntligen rättar till en vanlig kritik mot flera av de tidigare filmerna som ofta fokuserade mer på mänskliga karaktärer. Det finns ingen mänsklighet i ”Transformers One”, det är en robotfilm i en robotvärld från början till slut.

 

I rollen som en yngre Optimus Prime blev det Chris Hemsworth som fick den svåra uppgiften att ta över efter Peter Cullens ikoniska stämma välsignade högtalarsystemet i de andra filmerna. På många sätt har Cullen alltid varit det starkaste kortet serien har haft, men det är klart att en yngre röst passar bättre i en prequel. Hemsworths prestation är bra, om inte helt minnesvärd, vilket stämmer in med resten av casten som bland annat inkluderar Brian Tyree Henry (D-16/Megatron), Scarlett Johansson (Elita) och Keegan-Michael Key (B-127/Bumblebee).

 

Det som saknas är något som verkligen överraskar med ”Transformers One”. Filmen följer många klassiska vändningar i handlingen utan att bädda in något nytt längs vägen. Det finns ett ledarskap som styr ett förtryckande system, ett lågmält team som väljer att kämpa för arbetarklassen och bästa vänner som börjar inse att deras ideologier krockar. Det är väloljat och genomtänkt, men också väldigt bekant och inte alltid fängslande att följa.

 

Det är den bästa "Transformers"-filmen, men det finns ett tak som ”Transformers One” inte alltid lyckas överträffa. Det viktigaste är dock att filmen vågar vara intelligent samtidigt som att barnen kommer älska allt de ser. Det är ett starkt startskott som borde få en uppföljare, till skillnad från de andra ”Transformers”-filmerna.