Transformers: The Last Knight 2017

Fast det är en sanning med modifikation, det där med att Bay tar farväl av publiken – ”Transformers: The Last Knight” är nämligen en film som aldrig tar slut. Förhandsvisningen håller antagligen fortfarande på. Regissören ifråga tycks har lyssnat på de kritiker som har anmärkt på att de flesta av de tidigare delarna i serien är alldeles för långa, och därefter beslutat sig för att straffa dem riktigt ordentligt så här avslutningsvis.

 

Två och en halv timmes robotröj är mycket att svälja för vem som helst, när nämnda robotröj dessutom paketeras i en så pass ojämn dramaturgi som det är fråga om här så infaller utmattningen redan halvvägs in.

Uppblandat med seriens signum, tvåbenta, förvandlingsvänliga jättemaskiner som bankar varandra till skrot, får vi nämligen ta del av en oerhört omständligt förklarad bakgrundshistoria. Den levereras till större delen av Anthony Hopkins, som vandrar omkring i ett engelskt slott och maler exposition i en andra akt som möjligtvis är tänkt att fungera som en andningspaus för publiken – ett sorts lugnet före stormen - men som mest har en sövande effekt. Det är någonting om Kung Arthur och Merlin, och så är robotarnas hemvärld förbannad på jorden på grumliga premisser, det finns även en magisk amulett, och du har naturligtvis din ödesmättade stav.

”Du pratar mycket”, säger Mark Wahlbergs rollfigur, som själv gärna begagnar sig av ett kärnfullt, bryskt språk, till Hopkins. ”Ja, jag gör väl det”, medger han. Och det här är verkligen inget endagsjobb för den rutinerade skådespelaren, han står för gissningsvis tre fjärdedelar av filmens dialog. Resten består av knasiga repliker från ett oöverskådligt antal färgglada robotar som samtliga tycks aspirera på att fungera som comic relief. Många kockar, och så vidare.

Sedan blir det slagsmål igen. Se, där åkte Optimus Prime på en rejäl snyting, och till höger i bild går två skalbaggeliknande robotar loss på varandra med stora svärd. Jag föreställer mig att Michael Bay klockar dialogscenerna och sedan konsekvent överkompenserar för varje förlorad sekund med dubbet så långa actionsekvenser. Det här är hans crescendo, och ingen någonstans på jorden kan anklaga honom för att hålla igen.

 

Man kan heller inte anmärka på effekterna, som är både svindlande och raffinerade. Möjligtvis kan man reservera sig för det faktum att det mesta som sker på duken trots det framstår som totalt ointressant, själlöst och, jodå, mekaniskt.

Men i det här läget, efter fem filmer - till vilken nytta?