Transsiberian 2008

För några år sedan gav Brad Anderson oss den lysrörsaktiga ”The Machinist”, en sömnlöshetens odyssé klockrent porträtterad av Christian Bale i titelrollen. Även om manusförfattaren/regissören Anderssons nya ”Transsiberian” inte rent tematiskt liknar hans föregående, så är det många slående djupare kopplingar. För även i ”Transsiberian” är det på något sätt extremiteterna som står i fokus; sömnlöshet kontra hjälplöshet. I ”The Machinist” är det de små ytorna (och i själva fallet Bales kropp) som ställer till stora problem, i ”Transsiberian” är det tvärtom det oändliga som sätter stopp.

Den transsibiriska järnvägen från Peking till Moskva tar drygt en vecka att avverka. Många pratar om att åka den, men efter att ha sett Brad Anderssons nya rysare är det nog många som tar en extra funderare. För även om det förstås är en fiktiv resa så är det ingen lockande tur som presenteras. Det är ingen turistfilm.

Woody Harrelson spelar Roy, en naiv amerikan som tillsammans med sin fru Jessie (lysande skildrad av Emily Mortimer) försöker krydda upp hemresan från Asien genom att tågluffa till den ryska huvudstaden för vidare transport. De hinner knappt ombord innan de presenteras för ett udda par, smuggling, försvinnande och lömska blickar. Det är en thriller a lá Hitchcock. Och det är överraskande bra. Och läskigt.

Mitt bland alla okontrollerade och desperata handlingar får biobesökaren även stifta en någorlunda god bekantskap med det oändliga ryska landskapet. Det är milslånga vintriga timmar som passerar utanför kupéerna. Den hopplösa svärtan som stundtals känns igen, ekar från till exempel tioåriga ”A Simple Plan”. Där har Andersson verkligen levererat. För trots att själva intrigen befinner sig mitt i dessa outtömliga vidder, så är kärnan i berättelsen – paniken, så fruktansvärt nära till hands. Som om vi bara väntar in katastrofen. I ”Transsiberian” är detta så pass att det ibland behövs en liten paus. Men den kommer aldrig och det kan ses som en liten plump i protokollet; det matas på obarmhärtigt, som till exempel genom Ben Kingsleys övertygande narkotikapolis. Till och med en oskyldig kan bli skyldig i hans ögon. Ett par gånger blir detta lite väl magstarkt till och med för en thrillerälskare.

Alla fans av demonregissören Alfred Hitchcock är förstås in-for-a-treat. Det är både en visuell och underhållningsmässigt högklassig thriller som spelar på en klassisk sträng: vi vet något som inte alla i filmen vet. Det är fortfarande en förbluffande användbar filmteknik. Brad Andersson slänger dessutom in många trevliga “kickstarts” och överraskningar längs vägen som gör att ”Transsiberian” med jämna mellanrum drar igång en ökning av såväl takt som spänningsmoment. Att sedan Woody Harrelson gör sin bästa (och roligaste roll) sen ”White Men Can’t Jump” är ju förstås en underhållande ingrediens. Men Emily Mortimer stjäl ändå showen till slut, en sargad desperat handling leder henne djupare in i moralens omöjliga dilemma. En perfekt rolltolkning.

Även om ”Transsiberian” blir lite väl konspiratorisk emellanåt, och en gnutta seg sista deletappen, så är det rätt enkelt att njuta av denna så vackra, välspelade och läskiga vintersaga.