Trap 2024

Första halvan av berättelsen utspelar sig också uteslutande inne på arenan utifrån hans perspektiv. En klassisk katt-råtta-lek där Slaktaren försöker hitta en väg ut. Jagad av en brittisk profilerare, som naturligtvis har mycket gemensamt med Slaktarens kära framlidna mor – och vi vet alla vilken relation seriemördare har till sina mödrar.

 

Deras dynamik hade gärna fått utforskats vidare, men när filmen går in i sin andra hälft förloras stora delar av den spänning som byggts upp. Främst därför att berättelsen plötsligt byter perspektiv och vi i stället också får följa Lady Raven, men också därför att det som till en början var en kontrollerad, blodfri slaktfest spårar ur och blir en geggig inälvsgröt. Det härligt absurda förloras i spretiga scenhopp och logiska luckor som möjligen gått omärkt förbi i en 80-tals action, men som inte platsar i en berättelse som vilar mot ”smarta lösningar”. Liksom så många gånger förut skulle manuset mått bra av att någon utanför familjen Shyamalan fått ge feedback före inspelning.

 

Att hans dotter Saleka Shyamalan vill marknadsföra sin musikkarriär står också solklart, någon skådespelare är hon nämligen inte. Hennes roll fungerar helt ok på arenascenen, men blir smärtsamt ansträngd vid de mer känslomässiga närbilderna.

 

Likväl när Slaktaren ohämmat bufflar sig igenom insatsstyrkan spelandes en oskyldig arenaarbetare ”i jakt på kaffe” är det kul. Majoriteten av de ”smarta lösningarna” är så otroligt fåniga att jag inte kan annat än skratta. M. Night Shyamalan slutar åtminstone inte att förvåna. Till en början uppstår också en spännande osäkerhet kring huruvida humorn är medveten, eller en bieffekt av ett kaosigt manus. Men tillsammans med Josh Hartnetts komplett galna överspel i sin roll skiner självmedvetenheten igenom och resultatet är definitivt underhållande. Det är inte i många andra filmer du får se samtliga seriemördarklichéer på en och samma gång! Och det räcker för att se den.