Tre rövare 2007

Om jag som barn hade fått se "Tre rövare" hade jag varit överlycklig och hoppat av glädje. Som vuxen kan jag sansa mig i biofåtöljen, men har ändå ett stort leende på läpparna och en varm känsla i kroppen. Glädjen börjar redan under förtexterna där skådespelarrösterna kommenterar just förtexterna och förklarar lite pedagogiskt vad det är och vilka de själva som skådespelare är.

Sen börjar äventyret med ett fint kollage över de tre rövarnas framfart i skogen och hur de i 30 år spridit skräck bland dess snirkliga vägar. Snart får vi även möta filmens huvudperson, Tiffany. Hon är en sxe-sjuåring som snörvlar vid hennes föräldrars gravsten. Hon tror att hon ska få skjuts hem från kyrkogården av en droska, men väl inne låses dörren och vi förstår att det är raka vägen till barnhemmet som gäller för hennes del. Det är där föräldralösa barn hör hemma. Färden går igenom de snirkliga vägarna i skogen och du kan själv ana vilka tre maskerade typer som dyker upp bakom ett krön.

Besvikelsen är stor hos Malente, Flynn och Dunder-Jakob, som rövarbröderna heter, när de upptäcker att det inte finns något guld i droskan, endast en liten flicka och hennes docka. De vandrar trumpet hemåt. Tiffany som här ser en gyllene möjlighet drar en vals och förklarar att rövarna visst kan få tag i guld, om de kidnappar henne och skickar ett utpressningsbrev till hennes föräldrar, som råkar vara rika indier. De faller för bytet och Tiffany har hittat sig ett nytt hem.

Samtidigt blir vi bekanta med Tiffanys egentliga destination, barnhemmet. Det påminner om animationerna i Alan Parkers "Pink Floyd The Wall", där eleverna mals ner i köttkvarn av rektorn. I Tre rövare är det istället en föreståndarinna som tvingar barnhemsbarnen att plocka sockerbetor som hon scen processar i sin fabriksliknande byggnad. Exakt vad hon tillverkar av betorna får vi först inte reda på, men ovanför fabriken hänger som tunga drypande moln av mörk sirap. På innergården där hon lär barnen rarmsan "Inga betor - ingen kärlek" står statyer uppställda längs väggen, statyer som skulle få Edvard Munchs Skriet att framstå som en glädjeyttring. Den som inte har förstått det än, barnhemmet är ett riktigt läskigt ställe och föreståndarinnan ondheten personifierad.

Tillbaks till Tiffany och de tre rövarna. Hon finner sig snart tillrätta i deras rövarkula och tar en given plats i deras stora säng. Rövartrion får sova på golvet. Vi förstår också snart att under deras maskering är rövarna tre mysiga farbröder a la Beppe Wolgers. Ja, förutom ledaren Malente som ställer sig lite skeptisk till Tiffany. Men hennes charm bryter ner även honom. Synd bara att hon lär dem läsa, för polisen har satt upp efterlysningar över hela skogen om den föräldralösa flickan. De lägger ihop ett och ett och förstår snart att de rika indiska föräldrarna som de skickat brev till inte finns och de beslutar sig för att lämna henne till barnhemmet, där föräldralösa hör hemma. Men, så kan det väl inte gå? Hon måste ju få stanna hos de mysiga rövarna! Lugn, det ordnar sig så klart.

I djungeln av animerade program och filmer från barn, de flesta med amerikansk avsändare, så står tyskproducerade Tre rövare ut i mängden. Det är enkelt, men stilfullt, animerat, dock fullt med roliga detaljer i periferin som gör att den går att se om och om igen. Berättelsen är lagd på ett barns nivå utan blinkningar och anspelningar till föräldrarna. Det är också befriat från roliga side kicks som åsnor, pingviner, lemurer eller liknande. Det är renodlat, det är uppfinningsrikt, det är roligt samtidigt som den inte värjer sig för lite tyngre ämnen som föräldralöshet och rädsla. Sammantaget är det en ren glädje från början till slut som skulle göra vilken 7-åring som helst nöjd.