Tre systrar & en mamma 2007

Om man pratar filmers östrogen-halt så får ”Tre systrar och en mamma” med lätthet ”Djävulen bär Prada” och TV3:s ”Girlylicious”-satsning att verka som ett krogslagsmål mellan Ivan Drago och Rocky Balboa jämförelsevis. Sällan har jag känt mig så utfryst som i denna hönsgård av kacklande om inredning, bröllop, stringtrosor och orgasmer. De trettio år som gått för Diane Keaton efter ”Annie Hall” har knappast låtit henne åldras med respekt. Nu har hon nått botten.

Keaton spelar här den, sen länge skiljda mamman och cateringkvinnan Daphne som börjar närma sig sextio och vägrat klippa navelsträngarna till sina tre vuxna döttrar. Hon är deras egen Dr. Phil och bästa vän som lättsamt pratar om vem i familjen som har orgasmrekordet när de shoppar skor tillsammans, och nej, det känns inte som ”Sex and the City”. Hon är den typen av mamma som gärna fnittrar om icke-omskurna penisar med sina döttrar samtidigt som de får massage av tokiga små asiatiska kvinnor, om nu den typen av mamma ens existerar.

Hursomhelst är Daphne besatt av tanken att hitta en man åt lilla Milly (Mandy Moore) som har en tendens att träffa helt fel killar. Trots att Milly är en vacker och framgångsrik kvinna i tidiga tjugoårsåldern, med livet framför sina fötter så går Daphne runt med tanken ”gift dig idag, annars är du värdelös”. En tanke som får en att fundera på vilket århundrade de lever i. Hur som helst tar mamman sakerna i egna händer. Kan ni gissa hur?

Just precis, internet. Att hon sen av misstag, under ett telefonsamtal snubblar in på en tysk porrsajt samtidigt som hennes trofasta hund juckar mot bordet var kanske inte heller så svårtippat. Ännu mindre svårtippat är det faktum att vi sen får beskåda ett bisarrt montage där gossar som aspirerar om den ovetande Millys hjärta presenterar sig inför mamman i rasande fart. Självklart bjuds det på talfel, punkare, glappkäftar nördar, tvillingar och annat löst folk innan de två toppkandidaterna till slut presenterar sig.

Vi har den välrakade arkitekten och svärmorsdrömmen, Jason, som kunde vara hämtad ur en Gillette-reklam med stilren penthouse-lya, lyxiga italienska matvanor och intentioner att ta med Milly på vinresa till Provence. Hans konkurrent är den oförskämt charmige musikern, Johnny, grabben med hatten på sned, vars Jude Law-leende, Venice-strandvilla och poetiska gitarrplinkande borde kunna få vilken tjej som helst på fall. Jag tror att de flesta, vid det här laget förstår hur det här slutar.

Med en syn på äktenskap och framförallt på män (långa mörka och stiliga) som kändes föråldrad redan på 30-talet bjuder filmen på känslosamma tal om moderskap, till ljuv pianomusik och sen plötsligt är det någon som får en tårta i ansiktet, dvs ännu mer 30-tal. Någonstans mellan Diane Keatons irriterande skrik och alla dessa ostiga kärleksförklaringar tappar åtminstone jag fattningen och blir mordisk. Låt inte dejten sluta med spyor eller våld, hoppa över det här spektaklet. Originaltiteln förklarar varför – ”Because I said so”.