Tredje mordet 2017

Misumi har nyligen avtjänat ett trettioårigt fängelsestraff för dubbelmord. Rehabiliteringen var inte hundraprocentigt lyckad - i filmens inledningsscen slår han brutalt ihjäl i en man med en skiftnyckel för att sedan bränna kroppen.

Överlagt rånmord med dödstraff som självklar påföljd, säger åklagarsidan. Den pragmatiskt lagde advokaten Shiguri ser först ingen anledning att bestrida brottsrubriceringen. Det var hans egen pappa som i egenskap av domare lät Misumi slippa undan snaran när det begav sig sist, men den här gången ser ingenting ut att kunna rädda den åldrade återfallsförbrytaren.

Dessutom erkänner Misumi villigt dådet. Mannen han tog av daga var en fabriksföreståndare som just hade gett honom sparken. Open-and-shut case, fast på japanska. Men vid en närmre anblick självklart inte. Shiguri inser motvilligt att något ändå skaver med fallet, och i takt med att omständigheterna kring mordet friläggs kompliceras bilden betydligt.

Motivet med en cynisk jurist som plötsligt börjar jaga efter Sanningen mot bättre vetande är välbekant från en ungefär en miljon Hollywood-filmer. Ändå är den första akten av ”Tredje mordet” trollbindande i all sin anspråkslöshet. Shiguri och hans kollegor går sakligt och metodiskt tillväga, och varje ny vänding i fallet behandlas med stor trovärdighet. En sofistikerad pusseldeckare som väjer för billigt chockvärde, där mystiken hela tiden tätnar utan att spåra ur. Huvudpersonens alltmer personliga engagemang i den enigmatiske trippelmördaren smyger sig på både honom själv och oss som tittar.

Dessutom är det oerhört vackert filmat. Cannesprisade regissören Hirokazu Kore-eda – ”Like Father, Like Son” (2013), ”After the Storm” (2016) – briljerar särskilt i scenerna där Shiguri förhör den gåtfulle Misumi genom en glasruta i häktet. Han använder knappt märkbara kameraåkningar och reflektioner i plexiglaset med stor finess, leker på största allvar med bildvinklar och rytm i dialogen. Dessa möten är laddade med en svårdefinierbar spänning, artiga och stundtals lättsamma, fast både liv och självrespekt står på spel.

Kore-eda vill undersöka sanningsbegreppets plats i det japanska rättssystemet, och han visar med brutal tydlighet hur teori och praktik krockar med förödande konsekvenser för individen. Det är mångfacetterat och intelligent skildrat, om tolkningsföreträden och den allsmäktiga slump som i okänd utsträckning styr människornas liv. Därför är det lätt att bli lite bedrövad när det en bit in i berättelsen börjar kännas som att regissören inte riktigt litar på att publiken är med på galoppen.

Då blir replikerna stundtals överbelastade med kvasifilosofiska utläggningar om existensens villkor. Karaktärerna diskuterar plötsligt kanariefåglar och körsbärsträd, förlorar sig själva, och mig, i poetiska utläggningar som bara upprepar det som redan har förmedlats mellan raderna. Taket börjar långsamt bågna av snömos. Det är överflödigt.

Spänningen avtar också i takt med att det lågintensiva dramat övergår i en rättegångsskildring av mera klassiskt snitt. Kore-edas grepp om åskådarens hals slappnar av. Den känslomässiga belöningen vattnas ur och historien hotar att bli långdragen. Ska vi få ett fjärde mord, på själva filmupplevelsen?

Så illa blir det lyckligtvis inte. ”Tredje mordet” är många gånger en virtuos uppvisning i stämningsfullt berättande. Det hade bara varit skönt att kunna frikänna den villkorslöst.