Triple Frontier 2019

När Oscar Isaac, iklädd kevlarväst, glider in över en sydamerikansk stad i Black Hawk-helikopter till tonerna av Metallicas "For Whom the Bell Tolls" är det inte svårt att gissa vilken typ av filmupplevelse som väntar. Jag har en väldigt svag punkt för den här typen av "naiva amerikanska legosoldater trampar i klaveret i spansktalande regioner"-berättelser, men efter Denis Villeneuves mästerliga "Sicario" är ribban satt så omöjligt högt att det mesta känns som mellanmjölk i jämförelse. Även "Triple Frontier" går det ödet till mötes. 

 

Isaac spelar Pope, en legosoldat som har varit med i gamet så pass länge att vinande kulor paradoxalt nog är hans enda trygghet. Under ett sanktionerat uppdrag i Triple Frontier-regionen, gränsområdet mellan Paraguay, Argentina och Brasilien, får han nys om att en knarkbaron gömmer alla sina skitiga miljoner i en villa i djungeln. Säkerheten håller inte direkt Fort Knox-klass och Pope inser att han med hjälp av ett gäng pensionerade Special Forces-bröder skulle kunna lägga vantarna på det gröna guldet med relativ enkelhet. Efter lite övertalning ansluter nyskilda "Redfly" (Ben Affleck), instruktören "Ironhead" (Charlie Hunnam), MMA-fightern "Benny" (Garrett Hedlund) och piloten "Catfish" (Pedro Pascal) till uppdraget.

 

Har man likt mig sett på tok för många filmer av det här slaget så är det tydligt från första stund att dessa fem män gravt underskattar utmaningen som de har framför sig, särskilt de psykologiska faktorerna. När så pass mycket pengar står på spel lockas människans allra värsta sidor fram och det är en helt annan sak att agera för egen vinning snarare än edsvuret utföra ett (mer eller mindre) hedersfullt uppdrag för sitt land. Riktningen som storyn tar med girighetsdriven dumdristighet och desperata moralkval är med andra ord inte särskilt oförutsägbar eller färsk. 

 

Filmen har dock två väldigt stabila grundpelare i regissören J.C. Chandor ("All is Lost") och manusförfattaren Mark Boal ("The Hurt Locker"). Den förstnämnda har alltid något att bjuda på rent visuellt och hantverksmässigt och Boal är expert på att väva Hollywood-narrativ med någon form av rötter i verkligheten. Tillsammans bygger de upp en solid actionstänkare som underhåller och undviker de värsta fallgroparna men som samtidigt inte heller når några högre höjder. Det tematiska stoffet om våld som föder våld, Ikaros-hybris och dödandets psykologiska och fysiologiska konsekvenser är lika beundransvärt och ambitiöst som gjort och slitet.

 

För mig känns det också lite som att filmen är för gravallvarlig för sitt eget bästa, det finns ingen som helst självdistans. Den trubbiga dialogen och väntade karaktärsporträtten (en bråkar med sin familj, en är missbrukare och en är självdestruktiv fighter) betonar hela tiden att det här är hårda grabbar på ett hårt uppdrag i en hård film. Det må stämma överens med verklighetens lika luttrade som sargade soldater men det borde gå att göra något mer engagerande med det. Scoret av Disasterpeace och soundtracket som inkluderar låtar från Metallica, Bob Dylan och Creedence förstärker övertydligheten ytterligare, även om det är fantastisk musik. Att needle-droppa Dylans "Masters of War" efter ett lägersnack om soldatens moral ("we're a dying breed, boys") är inte direkt subtilt.

 

Trots ett visst mått av krystad bro-porr lyckas den starka skådespelarkvintetten blåsa liv i sina respektive karaktärer. Att ge Isaac och Affleck mest utrymme är ett smart drag av Chandor och det är i den kokande friktionen mellan deras två karaktärer som filmen blir som mest intressant och kraftfull. Affleck är grym på att spela trasig och vilsen och Isaacs skottsäkra karisma är inget mindre än ett livselixir för mig. Att se den sistnämnda i en film av Chandor igen leder dock också till viss frustration, eftersom man drömmer sig bort till den långt mycket bättre och sorgligt bortglömda "A Most Violent Year".

 

"Triple Frontier" kommer med sina pigga actionscener och rappa vändningar med all rätt fungera oerhört bra som en fredagsfilm som scrollas fram ur den bottenlösa Netflix-abyssen. Personligen hoppades jag på något som skulle lämna mer avtryck och eftertanke, snarare än något man har glömt så fort eftertexterna har slutat rulla.