Trolösa 2000

I botten är det något så simpelt som ett passionsdrama tre personer emellan. Marianne har allt, karriär, dotter och en snäll men frånvarande man. Mycket vill ha mer och hon inleder en affär med makens bästa vän David som också är hennes kollega från teatern. Det vi får se är följderna av detta snedsteg och hur den förbjudna men en gång så levande passionen med tiden lyckas ta död på det mesta i sin väg.

Det börjar med att den åldrade regissören Bergman (rollfiguren heter faktiskt så), som spelas med sådan behärskad närvaro av Erland Josephson, sitter vid sitt skrivbord. Han ska skriva något, men får inte till det och lockar därför ur minnet och det förflutna fram Marianne som sätter sig i fönstret och börjar berätta sin historia varefter ett liv med kärlek, svek och död vecklas ut i en två och en halvtimme lång monolog ledsagad av diverse bilder på det som berättas.

Lena Endre som Marianne är vansinnigt bra. Jag gråter med henne, blir arg på henne, med henne men tror framförallt hela tiden på vartenda ord hon säger och det är många som kommer ur hennes mun. Krister Henriksson som David är också han helt makalös, så äkta. Deras samspel är grymt och även om det är snubblande nära, kanske främst i början, att bli teater ett par gånger så bemästrar de rutinerade skådespelarna situationen och stannar på rätt sida av den sköra gränsen, samtidigt som det ändå förekommer en hel del skrik och sönderslagen porslin, något jag väljer att ha överseende med.

Liv Ullmann framstår som en väldigt erfaren regissör trots att jag mest känner igen henne från framför kameran. Hon har i och för sig kanske just därför så bra insyn på vad som händer där och lyckas skickligt med känslig hand styra agerandet framåt, fast framförallt har hon en sådan tydlig vision om vilken historia hon vill berätta, men också om hur den till oss åskådare ska förmedlas. Ullmann väver samman de av Endre berättade minnena med de mer rörliga bilderna och det är ett sådant flyt genom allt att även om det kanske låter invecklat, känns det aldrig så när man ser det. Jag misstänker också att det är på hennes initiativ som Isabelle, dotter till Marianne och Markus, får en sådan framträdande om än nästan helt stum roll. Barnet som iakttagaren, som den oskyldigt drabbade av föräldrarnas lust- och kicksökeri men också senare verktyget i deras försök att ta hämnd på varandra. Det är så hemskt och det berör mig verkligen illa.

Jag kan sakna lite av Markus karaktär i filmen. Han är högst påtaglig men ändå inte så utförligt beskriven som de två andra aktörerna i triangeldramat, vilket ger det en aning obalans. Trolösa är trots det ett av de bästa manus av Ingmar Bergmans som jag har sett bli till. Det lever på sätt och vis sitt eget liv, är hans försoning med sig själv och handlar också både bokstavligt och symboliskt om en uppgörelse den äldre Bergman och yngre jaget emellan, men blir med Ullmanns regi och Endres röst ytterligare ett antal nyanser rikare.

Det här är en enastående film. Få kan mäta sig med dess intensitet och intellektuella skärpa och den är dessutom som så ofta Bergmans egna filmer från kanske främst senare halvan av 60-talet var, skrämmande mellan raderna. Det handlar om en geggig moralisk nedförsbacke, om vanliga människor som gör idiotiska och oförsvarliga om än kanske på något plan förståeliga val. Men därunder finns förlåtelsen hand i hand med det ständigt närvarande nederlaget och en påminnelse om att alla till slut måste betala ett pris för sina handlingar.