Tropa de Elite 2 2010

"Tropa de Elite" blev en av Brasiliens populäraste filmer någonsin och ett vidunder till popkulturellt fenomen. Fansen skulle ha stormat till biograferna för att se uppföljaren om den så hade handlat om torkad målarfärg, och med över tolv miljoner inhemska biobesök har "Tropa de Elite 2" redan sprängt alla tänkbara box office-rekord. En tv-serie lär vara på gång. Det krävs här att man har sett ettan då många av karaktärerna återkommer, men också för att föregångarens skildringar av gatunivåns vettlösa våld och fattigdom fungerar som bas för det perspektiv som anläggs: nu är det korruptionen i de egna leden som granskas, det smutsiga politiska system som skor sig på favelornas miserabla förhållanden.

Man har alltså höjt blicken en nivå, men det är samma tröstlösa villkor och skumraskande som gäller för överlevnad även i maktens korridorer. Korruptionen är norm, mutkulturen hopplöst utbredd.  

Tretton år efter händelserna i den första filmen återser vi Brasiliens mest sammanbitne polis, överstelöjtnant Nascimento, och precis som i föregångaren är det hans sardoniska speakerröst som guidar tittaren genom handlingen. Den grånade Nascimento  är numera frånskild och kämpar hårt för att inte helt fördärva relationen till sin tonårige son som influeras kraftigt av moderns nya man, en vänsterintellektuell - Nascimento spottar fram uttrycket - rättsaktivist med minst sagt låga tankar om polisväsendets kallblodiga metoder för att bekämpa brottsligheten.

Nascimentos familjeproblem upptar den här gången en betydande del av handlingen, större fokus har överlag lagts på hans personliga reflexioner och ambivalens inför gatukriget. Har man sett den första filmen vet man att denne man annars ogärna lägger fingrarna emellan - trots hans minst sagt skrupellösa disposition är han märkligt nog svår att avfärda som fullkomligt omoralisk.

Att nyhetens behag av förklarliga skäl är borta hindrar inte att de realistiska våldsskildringarna och det osminkade porträttet av Rios genomkorrumperande byråkrati slår hårt. Lika lite som i ettan ägnar man sig här åt våldsförhärligande - förhoppningsvis slipper vi denna gång den pseudodebatt i ämnet som följde på premiären av den första filmen - men redovisningsplikten, viljan att utbilda publiken är ibland farligt nära att slå över i journalfilm. Nascimento otaliga och inte alltid förbluffande klarsynta rättsfilosofiska utläggningar om "systemet" och dess skadeverkningar ger precis som förra gången en stundtals fadd smak i munnen, upprepningarna, den enorma mängd information som tittaren ska förses med.

Men det är invändningar som väger lätt mot ambitionsnivån och det faktum att angelägenhetsgraden fortfarande är hög i en film som enkelt hade kunnat luta sig tillbaka och rida på framgångsvågen. "Tropa de Elite 2" är en dystopisk skildring av ett sjukdomstillstånd i polismaktens innersta organ, och på ett teoretiskt plan många gånger därför ännu otäckare än sin föregångare. Prognosen är nattsvart och alla måste sko sig. Den ihjälskjutna knarklangaren i den skitiga gränden i någon av Rios många förorter framstår här mer än någonsin som en konsekvens och en restprodukt av en hel kulturs villkor, ett evigt kretslopp där ett människoliv inte är värt någonting.