The Kelly Gang 2020

Mick Jagger och Heath Ledger har båda porträtterat honom på vita duken. Johnny Cash har skrivit en låt i hans ära. Ned Kelly, son till en alkholiserad straffånge och kriminell sen barnsben, var Australiens mest jagade man under det sena 1800-talet. De filmiska försöken att förklara hur en irländsk stråtrövare blev en australiensisk Robin Hood-hjälte har varit många. "Assassin's Creed"-regissören Justin Kurzels våldsamma uppväxtskildring gör säkert verklighetens Kelly mer rättvisa än tidigare diton, men stjärnskottet George MacKays fysiska rollprestation hade förtjänat ett mindre ytligt filmhantverk.

 

"The Kelly Gang" porträtterar Ned Kellys korta och kaotiska stund på jorden som efter hans död har mytologiserats i hemlandet likt Jesse James eller Billy the Kid. Filmen gör en stor poäng av frågan om vem som skriver en mans historia redan från den öppnande förtexten; "inget av detta är sant", intill den mer adekvata engelska titeln "True History of the Kelly Gang" (hämtad från Peter Careys romanförlaga).

 

Uppväxten i en upprorisk irländsk immigrant-familj marinerar unge Ned i en drypande avsky mot den viktorianska övermakten. Som liten pojk tas han under vingarna av den opolerade bushrangern Harry Power (Russell Crowe) som visar honom regelboken i mardrömsk vildmarksvärld där brottets bana framstår som den enda karriärstegen. Med driv, ilska och karisma lockar Kelly till sig ett brokigt rövarband som både skrämmer och fascinerar den styrande klassen som tagit upp jakten på dem.

 

George MacKay, känd från Sam Mendes krigsdrama "1917", får utrymme att visa upp ett helt annat register av sina skådespelarförmågor i förkroppsligandet av den hämningslöse hämnaren Ned Kelly. Kring sig har han ett minst sagt stjärnspäckat gäng – Russell Crowe, Charlie Hunnam, Nicholas Hoult, Thomasin McKenzie och Essie Davis dyker alla upp som mer eller mindre laglösa banditer, gatflickor, mödrar och korrupta kommissarier i Kurzels skitiga kolonialtidsskröna vars formspråk ämnar inkarnera ett brutalt australiensiskt historiekapitel – men snarare skenar mot rena "vilda västern", milt uttryckt.

 

För säga vad man vill om Justin Kurzels ("Snowtown", "Macbeth") otyglade approach till filmmediet, men han vilar knappast på hanen. Högstiliserat, rappt och injicerat med lika delar testosteron som filosofisk eftertanke – eller kanske en gnutta mer testosteron. Oavsett är "The Kelly Gang" svår att vända blicken från. 

 

Det punkigt Peckinpahska porträttet av Kellys rebeller skjuter vilt från höften och träffar över hela kartan när det gäller skådespeleri, historieskrivning och ton. Slutprodukten blir ett blodigt lapptäcke av hafsigt ihopsydda scener, till synes från vitt skilda filmer, utan någon känslomässig röd tråd att binda dem samman. Alltsamman kulminerar i ett kataklysmiskt crescendo där Ned Kelly går rakt in i striden iförd sin mytomspunna pansar-rustning. En febrig final i strobljus som attackerar sinnena utan att en enda kula egentligen känns. Kvar i eftertexterna finns bara pistolrök och (sönderskjutna) speglar.