Truth 2015

Filmen skildrar den sanna historien om hur “60 Minutes”-producenten Mary Mapes (Cate Blanchett) och det legendariska nyhetsankaret Dan Rather (Robert Redford) hamnade mitt i stormens öga när grunden under en av deras viktigaste storys började rämna. Det var precis innan George W. Bush blev omvald år 2004 som de grävde fram information som tydde på att han på oetiskt vis hade använt sina inflytelserika kontakter för att klara sig undan Vietnamkriget på 70-talet. Istället fick han tjänstgöra i Air National Guard i Texas och Alabama, men dokumenten som Mapes och hennes team fick fram pekade på stora, mystiska hål i den tjänstgöringens tidslinje. 

Saker och ting blev dock djupt problematiska för dessa journalister när dokumentens äkthet började ifrågasättas,  källor började förändra sina berättelser och Bushs politiska maskineri sattes i försvarsläge. Allt detta hände först efter det att “60 Minutes”-programmet redan hade sänts, och Mapes, Rather och tv-kanalen CBS fick utstå attacker från alla håll och kanter.

Om det här låter som en film som vi har sett tusen gånger tidigare så är det inget konstigt, för så är det. Likt “Spotlight” och “Kill the Messenger” är “Truth” ytterligare en i raden av filmer som betonar vikten av grävande journalistik i en allt mer digital, godtrogen och klickjagande värld. Det är onekligen ett oerhört viktigt och aktuellt ämne, men när saker och ting ska sammanfattas på två snabba timmar är det lätt att det är en väldigt idealistisk, onyanserad och romantiserad bild som förmedlas.

Den fällan trampar “Truth” i på ett sätt som exempelvis “Spotlight” inte gjorde. Berättelsen är i princip så pedagogisk och förenklad som filmens titel, och det märks. Allt är väldigt svart och vitt, journalisterna håller fast vid sina fläckfria ideal medan världen runt omkring dem urholkas av politiska och ekonomiska påtryckningar. Det hjälper inte heller att filmen följer genrens regelbok slaviskt. Deadlinen rör sig närmare, samtal rings, redaktören tvivlar, källorna är osäkra på om de vill ställa upp, de “skyldiga” har högre positioner i etablissemanget än man först trodde, viktiga källor ändrar position efter påtryckningar, det smutskastas i media, journalisternas familjerelationer pressas och de “offrar sig själva” för något större. Det är inte direkt nyskapande.

Men med allt detta sagt så finns det ändå något oerhört filmiskt och uppslukande i allt detta. Att den här typen av filmer har sett ungefär likadana ut sedan 70-talet (“Alla presidentens män”) är ingen slump, formeln fungerar. Dels så är den journalistiska processen relativt homogen oavsett vilket medium man tittar på och den ser ut som den ser ut, men främst handlar det om att det finns få modeller som den breda massan gillar mer än en klassisk David mot Goliat-historia. Det gör jag också, men “Truth” lyckas inte kombinera de bitarna med någon sorts nyskapande grepp.

Filmens tveklöst största behållning är Cate Blanchett som med roller i exempelvis “I’m Not There”, “Blue Jasmine” och “Carol” har cementerat gång på gång att hon tillhör vår tids bästa skådespelare. Hon försvinner in i varje karaktär och upprepar sig aldrig. Gestaltningen av Mary Mapes tillhör inte direkt hennes mest minnesvärda roller, men det har mer med materialet att göra än hennes finstämda prestation. Robert Redford är jag dock mer kluven till, då han - och Vanderbilt - verkar vilja göra Rather till någon sorts obefläckad gud. Mapes har djup och komplexitet, men Rather kommer man aldrig under ytan på. När det gäller birollerna är det alltid trevligt att se fenomenala skådespelare som Dennis Quaid och Elisabeth Moss, men de får kriminellt lite att göra.

Hantverksmässigt är filmen stabil, men likt allt annat här så är det snarare bristen på något extraordinärt som är det stora problemet. Mandy Walkers foto är effektivt men gör inget väsen av sig - vilket förmodligen är intentionen - och jag kan inte annat än att reflektera över om filmen hade nått högre om man hade vågat ta lite visuella risker. Brian Tylers arbete med musiken håller också, förutom när det gäller spåret som spelas över den första “60 minutes”-sändningen i filmen. Den känns precis som något taget ur “Gladiator”-scoret, smärtsamt överdrivet i det här sammanhanget. 

Betyget landar med nöd och näppe på en skakig trea tack vare Blanchetts räddande insats. Men om man bortser från henne så känns det här mest som en onödig tv-film med lite högre budget än vanligt. Svaren på alla frågor serveras på silverfat, allt är glasklart, sanningen är så sann som den kan bli och så fort jag slutar skriva den här recensionen så kommer min mentala bild av “Truth” att gå upp i rök. Så hoppa över den här och släng i David Finchers “Zodiac” - vars manus är skrivet av ingen annan än just Vanderbilt - i bluray-spelaren istället.