Tsatsiki, farsan och olivkriget 2015

Tsatsiki Johansson är 11 år. Han är som vilken elvaåring som helst och funderar på kärlek och gläds åt ett pubishår som uppenbarat sig. Enda skillnaden med honom och de flesta andra vanliga elvaåringar är att hans pappa bor i Grekland. Under sommarlovet åker Tsatsiki till honom, men förstår väl där att allt inte är som det varit och han får veta att pappan antagligen måste sälja sin älskade olivlund och sitt hotell för att få det att gå runt. En förtvivlad Tsatsiki bestämmer sig för att samla alla sina vänner för att göra vad han kan för att förhindra en försäljning. 

Manuset till filmen känns en aning spretigt till en början. Det presenteras inte mycket bakgrund till egentligen någon eller någonting och väldigt mycket av det vi ser är exakt just det vi ser och inget mer. Ändå stör inte det faktum mig så mycket som det kanske hade gjort i en annan film, då jag trots allt köper Tsatsikis goda intentioner och vännernas ambitioner att hjälpa och det räcker också för att engagera mig under hela speltiden.   

Tsatsiki Johansson spelas av en söt och pigg Emrik Ekholm och även om det inte är några större utsvävningar karaktären måste göra tror jag på honom. Även Jonathan Rodriguez som pappa Jannis, Adam Gutniak som kompisen Hammarn och Sara Vilén i rollen som semesterflirten och första flickvännen Alva är samtliga mycket trovärdiga, i denna otroligt hjärtevärmande och välmenande film om hur en pojke och hans vänner lyckas rädda en grekisk by från att bli golfbana.

Filmen handlar dessutom om vänskap och dess prövningar, om den första kärleken och att växa upp utan att ha en tydlig plats i livet. Tsatsiki är en ”grekröra” som han själv uttrycker det och som sådan måste han hitta sin egen identitet men också styrkan i att bara vara sig själv.

Jag hade kanske önskat mer ungpubertala funderingar och att få dröja kvar vid dem och upplever att det är lite väl ytligt och liksom brådskande på sina håll. Samtidigt är tempot hela tiden på topp och filmen blir därför aldrig tråkig utan snarare väldigt trivsam och glatt underhållande, utan att direkt försöka vara det.

”Tsatsiki, farsan och olivkriget” är inte riktigt lika vass som jag tycker mig minnas att första filmen om honom ("Tsatsiki, morsan och polisen") var. Men denna har, trots sina brister, väldigt mycket hjärta, ett fint budskap om solidaritet och samarbete och är dessutom skildrad med en stor dos värme, vilket vi i dagens kalla Sverige verkligen kan behöva ta del av.